Vem bär skulden för lusten? Vem begår ett äktenskapsbrott? Vad är äkta kärlek?

Ovanstående frågor skrev jag upp under min första läsning av En dåres försvarstal. Då studerade jag andra terminen av litteraturvetenskap med genusinriktning på Södertörns högskola. Ni förstår kanske redan nu vilken infallsvinkel jag kommer att välja även den här gången.

August Strindberg är en av Sveriges mest omdiskuterade författare inom litteraturforskningen, om inte den mest omdiskuterade. Man har olika infallsvinklar: att läsa hans verk genom hans liv är till exempel populärt vilket ibland blir problematiskt. Att läsa Strindberg i en grupp feminister gör att man riskerar att diskutera hans väldokumenterade negativa kvinnosyn.

I den första delen av En dåres försvarstal börjar berättaren Axel umgås med sin vän baronen Gustav och hans fru friherrinnan Maria. Äktenskapet mellan Gustav och Maria är uttömt. Gustav flirtar med Marias kusin Mathilda så att hon stundtals förbjuds att besöka deras hem. Maria å sin sida flirtar med och förälskar sig så småningom i Axel som avgudar henne. De båda blir modigare och förklarar sin kärlek till varandra.

I denna inledande fas framställs Maria både som ett våp och en madonna. Axel blir galen och upplivad av åtrå. Strindberg skriver här med kraft och energi. Maria däremot blir sjuk av åtrå. Läkare har förbjudit henne från att som det så kyskt kallas i romanen ”omfamnas för djupt” eftersom hennes första barnsäng höll på att sluta illa. När man ser hur dåligt Maria mår, stackarn, ges hennes man rådet att ”hänge sig helt.” Hon blir då givetvis rädd att hon ska bli med barn med fel man.

Axel som är rädd att uppfattas som impotent och rädd att framstå som blyg våldtar Maria under ett av hennes besök i hans vindsvåning. Det har nog mer med den tidens syn på förhållandet mellan män och kvinnor än med Strindbergs syn på kvinnor att göra. Det låter chockerande men läser man noga känns det som en av berättelserna i #prataomdet.

Hon fortsätter att besöka mig. Och alltid slår hon sig ner på min soffa, förebärande en sjuklig trötthet. Emellertid, skamsen att jämt spela blyg, tokig av förödmjukelse, misstänkt kanske att vara impotent, våldtar jag henne en dag – om det nu kan kallas att våldta – och stiger så upp, stolt, lycklig, svällande av högmod, nöjd med mig själv, som om jag betalat en skuld till en kvinna.

Maria är först förstörd över vad som har hänt och talar om det för sin man. De två begär skilsmässa från varandra och hon kastar sig i Axels famn. De två lever som ett par utan att vara gifta eller sammanboende tills hon blir gravid och de genast gifter sig. Det är när äktenskapet är inlett som problemen tornar upp sig.

Maria trivs inte inom äktenskapets ramar. Hon vill vara fri. Axel hjälper henne att bygga upp en karriär som skådespelerska, för egen räkning börjar hans författarkarriär så smått dra igång. När Maria börjar tjäna mer än Axel tar hon sig allt större friheter. Hon träffar vänner, går på fester och middagar. Hon roar sig. Axel börjar själv misstänka henne för otrohet och försöker komma bort från henne.

Att Maria anklagas för otrohet har mer med Axel att göra än med henne. Hans förväntningar på kärleken och äktenskapet införlivades inte. Han känner sig själv misslyckad, lurad, som en dåre. De älskade varandra och hennes kärlek tog slut. Kvinnan har i mannens ögon förvandlats från den ouppnåeliga madonnan till den på botten krälande skökan.

Strindberg led själv av förföljelsemani och anklagade hustrun Siri von Essen, även hon skådespelare, för otrohet. Detta kulminerar ett par år efter det att En dåres försvarstal skrevs men pågick redan innan dess.

Oavsett om man gör en biografisk läsning av romanen eller inte kommer man inte ifrån att den blir sämre i slutet. Om den första delen spritter av kraft och energi finns där ingenting annat än besvikelse kvar i den andra delen. I den tredje och fjärde delen sprider sig misstankarna och bråken makarna emellan som en farsot. Det är ingen trevlig läsning.

Jag hade hellre läst Röda rummet som årets Stockholm-läser-bok. Även om fler förmodligen har läst den sen innan. Där är beskrivningarna av Stockholm många fler och storslagna. Där står staden verkligen i fokus. En dåres försvarstal är förvisso inte utan beskrivningar av staden men de kommer i skymundan av de många svartsjukedramerna i romanen.

(Utgåvan jag har läst är en del i serien Skrifter av August Strindberg, nämligen del 8, Han och Hon, En dåres försvarstal.)