Det är vår på Brobygårdens ridskola. Vår betyder uteritter, nyutslaget gräs och fölungar. Det är härliga tider att hålla på med hästar även om shettisarna gärna rullar sig i leran i hagen. Elina och Rosanna är lyckliga skötare till Atle och Sappo. De kan så mycket redan, trots att de är så små och de har så mycket kvar att lära trots att de är så stora.

Stortjejerna i stallet är inte sena med att påpeka allt som Elina och Rosanna gör fel. Det är sånt som de inte kan veta, sånt som de glömt, sånt som ingen har berättat för dem. Stortjejerna vill helst vara ifred, rida ut själva och inte behöva vara barnvakt. Elina och Rosanna försöker klara sig själva och ha roligt ändå, men det går inte att göra allting rätt.

Egentligen vill Elina såklart sköta Sigge, han är hennes favorit alla gånger om. Men Jossan vägrar fortfarande att släppa honom, trots att hon är alldeles för lång för Sigge. Elina får helt enkelt nöja sig med Atle.

Som jag skrev i recensionen av den föregående Sigge-boken i serien Hoppa högt Sigge är Atle 31 år och hästar lever inte mycket längre än så, men att det var en annan historia. Den historien är här nu. Precis som många andra ponnyer får Atle fång, en sjukdom som sätter sig på hovarna, det gör ont och Atle är gammal. Han får somna in hemma i sitt stall och trots att han har varit en lycklig häst i hela sitt liv hjälper det inte Elina. Och inte mig heller. Det finns inga böcker som får mig att gråta så som hästböcker gör, inser jag.

Men inget ont som inte har något gott med sig, för mitt i sorgen säger Jossan att hon överlåter Sigge till Elina. Äntligen! Äntligen! Äntligen! får Elina bli skötare på sin älskade Sigge och det är en tröst i allt som är hemskt.

Lin Hallberg skriver i ett efterord till boken:

Jag minns hur det var. Ansvaret som det innebar när man äntligen blev en av skötarna. Bekymren när hästen inte mådde bra. Skuldkänslorna när man kanske inte hade gjort rätt. Det är stort att ta hand om en häst helt själv. Ibland kan det till och med vara lite läskigt.

Hon skriver också att det kommer att bli mindre tid för fantasierna och hästlekarna som Elina och hennes kompisar brukade leka. Det är sorgligt. Jag är svag för det där med att avsluta en era och påbörja en annan, och det är precis det som händer i Äntligen Sigge. Förhoppningsvis kommer serien att få ny kraft och energi i och med det, för mitt i all dramatik känns Äntligen Sigge lite långtråkig, som att jag redan vet hur det går till på Brobygården.