Väntan på ett föl är en lång väntan. Ett sto är dräktigt i elva månader, alltså nästan ett år. När Klara och Klaras mamma får hem Mira, arabstoet, är hon redan dräktig. Problemet är att Mira har förlorat sina senaste föl eftersom hon har haft en sjukdom på livmodern som gör att fölen drabbas av näringsbrist. Ingen tror att Miras föl kommer att överleva den här gången heller, det var därför Klaras mamma fick köpa henne så billigt. Varje gång Klara kommer ner till stallet är hon livrädd för att hitta ett dött föl i boxen.

Men så kommer våren och ljuset och fölningen kommer allt närmare. Veterinären kallas dit för en extra kontroll och plötsligt finns det chans att fölet kommer att överleva. Hon säger att det är 50% chans, fölet kan lika gärna dö som överleva. Och då gror förhoppningarna.

Jag lägger kinden mot hennes runda mage och försöker föreställa mig fölet som finns där inne.
Långa, skrangliga ben och pigga ögon fulla av bus. Kanske gråskimmel som Mira, eller möjligen kolsvart som pappan. Mamma har visat bilder på honom där han såg ut som en sagohäst med svans som en plym. Tanken på att fölet kanske håller på att svälta ihjäl försöker jag skjuta undan. Veterinären sa att det finns femtio procents chans att det klarar sig och det är vad jag klamrar mig fast vid.
- Det här fölet klarar sig, viskar jag till Mira.

Klaras mamma säger vid ett tillfälle att hon aldrig hade trott att det var mer nervöst att vänta föl än att vänta ett barn. Men det är det. Jag har inga egna barn, men jag har haft ett föl. Som dog. Därför läser jag Klara och fölet med klump i magen och tårarna rinnandes längs kinderna. Läsaren i mig säger att ett dött föl är för makabert i en hästbok, speciellt när omslaget pryds av Klara med fölet. Men, jag vet allt för väl att föl är omtåliga. Och att Miras föl kommer att vara ännu ömtåligare när det föds.

Klara och fölet är uppfriskande att läsa efter den tidigare boken i serien Klaras val. Äntligen börjar det ordna upp sig för Klara. Hon har visserligen gjort slut med Jonte och hennes pappa har fortfarande inte tid för henne. Men Klara har blivit trygg i sig själv, i Star och i relationen till sin mamma. Och sen följer de positiva händelserna efter varandra.

Det här är en hästbok som fångar alla de känslor som det innebär att umgås med hästar. Ansvaret, oron, glädjen och kärleken. Jag läser och gråter och ler mellan tårarna och vet att så länge det finns hästar så finns det någon som tröstar.