Ibland kan jag bli så trött på den eviga strömmen av bilder som jag exponeras för all min vakna tid. Bilder som försöker vara vackra, originella, roliga, eller unika. Alla dessa evinnerliga tävlingar om bästa … snyggaste … mest uppseendeväckande.

Då är det skönt med en ögontvättare som Bertien van Manen. Hon har rest runt i Östeuropa och fotograferat det hon sett. Jag tror inte ett ögonblick att hon tänkt på att hennes fotografier skall vara på något sätt vackra eller originella. Om hon hade varit målare skulle man ha kallat henne naivist.

Att se hennes bilder är som att titta in i ett familjealbum. Sedan 1991 har hon gjort resor till Ryssland och de forna sovjetstaterna. Hon har lärt sig språk och bott hos de, ofta fattiga, människor hon fotograferat. Så här säger hon själv i en presstext:

Traveling with expensive Leicas or Nikons in Russia at that time was asking for trouble. They considered my cameras as toys … and they did not feel threatened by them. They considered me as a tourist or friend, who liked to take pictures.

1994 utkom hennes första bok A Hundred Summers, A Hundred Winters.
För något år sedan lät hon den engelske fotografen Stephen Gill redigera hennes stora negativmaterial. Han hittade bilder som ytterligare underströk det amatörfotografiska draget. Ibland har blixten förvandlat personer till ögonlösa spöken. Ibland läcker kameran ljus. Men det kanske viktigaste draget i van Manens fotografi är att hon är så totalt involverad i de avbildade människornas förehavanden. Hon har fångat en kvinnas förtvivlan över att mannen synbart rejält berusad dansar på kökssoffan. Kameran immar igen när hon tar en bild i bastun. Hela familjen ställer upp sig för fotografering på gården, mitt i snön, barfota.

Men helt kan hon inte dölja sin bakgrund som modefotograf. En del porträtt är utsökt komponerade, och har den där känslan av det avgörande ögonblicket när allting stämmer överens.
Bilderna i boken är bara aningen större än de bilder man får i fotobutiken. Och dom skall absolut ses på papper. Boktrycket ger den där illusionen av bilder som legat undangömda i en byrålåda i tjugo år och där färgerna har blivit en aning urblekta. När man tittar på skärm får bilderna en helt annan karaktär.

En känsla av omsorg genomsyrar hela boken. Händer som söker varandra. Blickar. Man samlas kring köksbordet eller tar en gemensam rast i arbetet.

Man sitter ner en stund tillsammans innan man går vidare.