Fragment är en mycket passande titel för Stanley Buchtals och Bernard Comments bok om Marilyn Monroe som innehåller just fragment av hennes liv. Det är brev, dikter, dagboksanteckningar och kom ihåg-listor som Anna Strasberg, Marilyn Monroes nuvarande arvtagerska, hittat i två stora kartonger vid en storstädning.

Texterna är representerade både i fotograferade original, samt i engelsk renskrivning, där överstrykningar och felaktig ordningsföljd som rättats till med pilar har fått vara kvar. Uppenbara stavfel har rättats, men är markerade med rött, som något slags bevis. I den svenska översättningen har dessa korrigeringar uteslutits. Varför Marianne Öjerskog som översatt boken valt att göra så motiveras inte. Det skulle vara intressant att se hur en franska originalutgåvan ser ut i översättningen mellan engelska och franska. Men jag kan gilla att textbearbetningen ser ut så, att varje version kommer lite närmare det slutresultat som Marilyn kanske tänkt sig när hon skrev.

Marilyns texter är ofta skrivna på brevpapper från diverse hotell som hon bott på, t ex Hotell Waldorf-Astoria i New York och Parkside House i Surrey. Anteckningsböckerna var svarta eller röda och sällan utskrivna.

Det Stanley Buchtal och Bernard Comment vill göra är att visa upp den andra bilden av Marilyn Monroe, den djupa, intelligenta, känsliga, smarta. Allt det finns i Fragment, men det blir lätt lite överansträngt. Jag har svårt att tro att så många skulle tro att Marilyn Monroe var korkad, blåst, ytlig bara för att hon var vacker. Det är roligt att Marilyn läste Tjechov, James Joyce och Whitman men jag behöver inte ha bildbevis för att tro på det.

Foto: Eve Arnold/Magnum Photos/IBL Bildbyrå

Antoni Tabuchi jämför inledningsvis Marilyn Monroe med Sylvia Plath och ställer frågan:

Hur skulle Marilyns historia ha gestaltat sig, om hon i stället för att vara denna enastående skönhet som filmen skänkte berömmelse, hade varit en helt alldaglig kvinna?

Han själv menar att Marilyn i sådana fall, precis som Sylvia Plath, hade publicerat sina texter medan hon levde och sedan begått självmord. Då hade orsaken till självmordet varit att Marilyn Monroe var en känslig och intelligent person.

I dagböckerna beskrivs känslor som spänner över hela känsloregistret, det är rädsla över att misslyckas, styrkan i att vara övertygad om att göra det, tvivel på kärleken och meningen med allt.

När jag plötsligt
blir deprimerad
vad beror det på
(i verkligheten) kanske spåra
händelser ur det förflutna –
skuldkänslor?

Varför plågas jag så av det? eller varför anser jag mig vara underlägsen alla andra (alltid liksom känt mig mindervärdig och därför med andra ord sämst, varför?)

Marilyns handstil varierar. Oftast är den spretig, lite slarvig, som att det är ett barn som har skrivit det. Eller alternativt att texterna är skrivna i all hast. Stavfel, överstrykningar, inringningar och pilar förstärker det lite kladdiga uttrycket. Men det finns också texter som är skrivna på svagt framåtlutad skrivstil, som påminner mig om min mormors och som jag skulle ha haft svårt för att läsa om den inte hade funnits i renskriven version.

Redan när texterna skrevs var Marilyn Monroe så medveten om sitt kändisskap att det fanns ett allmänt intresse att läsa om hennes tankar. Men att de skulle sparas och ges ut i bokformat så här lång tid efter hennes död hade hon nog inte räknat med.

Kanske kommer någon att läsa det här? Jag tror inte det.