Det har precis varit sommarlov och skolan startar igen. Nian. Edith är lycklig. Hon har hängt med Julia hela sommaren och nu är de nästan bästa vänner. Julia är inte så glad som hon brukar vara. Hennes pappa ställde in resan till Grekland. Han, och kvinnan pappa lämnade mamma för, ska ha barn till hösten. Julias förhållande tog slut och hennes bästa vänner stack till Koster utan henne. Hela sommaren har hon tvingats hänga med Edith istället. Ingen vidare sommar, med andra ord.

Daniel är en cool lone rider som alla gillar, fastän ingen känner honom. Han är intelligent och läser böcker, men vill ingenting. Allt är så förutsägbart. Hans sommar har gjort honom så sliten att man till och med kan se det på honom. Familjebilden krackelerar i fogarna. Mamma och pappa ömsom skriker, ömsom leker Kalla kriget. För länge sedan var Daniel bästis med Björn, den mobbade killen som ingen orkar tycka synd om längre. Björn är i Florida. Lärarinnan säger det i alla fall. Men kanske ljuger hon och kanske börjar det bli dags att någon bryr sig om Björn igen?

Julia, Edith, Björn och Daniel går alla i samma klass, men känner inte varandra. Var och en får plats på boksidorna att berätta om hur de ser på saker och ting. Deras berättande flätas samman och går snyggt in i varandras. Det känns inte som att läsa fyra disparata berättelser, snarare en berättelse som förs framåt av fyra människors perspektiv. Den ene följer upp där den andre slutade. Det är skickligt utfört. Språket är lättläst med korta meningar, utan att bli platt. Jag läser boken från pärm till pärm och saknar den när jag är färdig. Karaktärerna är flerdimensionella och möts i en brytningstid där de kommer från olika håll. Jag känner för dem och tror på att de i någon mån finns. Det är inte alla författare som lyckas få mig att känna så.