”We didn’t work out. You need to not exist.”

Citatet ovan är från Miranda Hobbes ur ett avsnitt av Sex and the city som handlar om hur vi hanterar våra ex. För nog kan man fundera över det faktum att vi kan vara så djupt involverade med en annan människa, att denna människa är vår andra hälft, vårt allt, och när vi sen gör slut är det poff; – hejdå! Ignore! Allt vi får nu är en stel fika om året. Om vi har tur.

När det gäller ex har de flesta erfarenhet av saken. Eller ”Alla har ett ex”, som Nicolas Jacquemot uttrycker det. Och även om många väljer just Mirandas sätt att förhålla sig till saken, där kontakten avbröts ögonblickligen eller åtminstone långsamt tonar ut för att slutligen försvinna helt, så är det inte alltid så okomplicerat. Kanske har du barn med ditt ex? Kanske tycker du alldeles för bra om ditt ex som vän, för att förlora personen? Eller också är exet till besvär för dig, just för att du har svårt att komma över det…

Du och ditt ex tar upp alla tänkbara scenarion du kan stå inför. Svartsjuka ex, klängiga ex, exen du jämför alla andra med, you name it. Upplägget är en vanlig självhjälpsbok med inflikade intervjuer, både med samtalsterapeuter, ”experter” på olika vis, och med vanliga människor och deras erfarenheter. Har du svårt att komma över ditt ex kan du till exempel fylla i listan med bra och dåliga saker, och sen fråga dig: var ditt ex verkligen den rätte för dig? Du säger en sak innan, när allt färgas rosa av att du bara minns det som var bra. Men en sak efter listan, när den påmint dig om det som faktiskt inte fungerade.

Vad är det egentligen som händer när vi förlorar en annan person?
”När vi älskar någon börjar den personen leva i vår hjärna, i våra neuroner. När vi förlorar personen blir vår hjärna förvirrad. Vi väntar oss att personen ska vara där. Därför blir vi deppiga och förlorar glädjen, vi kan till och med känna fysisk smärta när personen är borta. (ur intervju med Malena Ivarsson, sexolog.)

Studier i antropologi gjorda av Helen Fisher, forskare i USA, visar att hjärnan reagerar efter ett uppbrott ungefär på samma sätt som vid drogavvänjning. Beroendecentrum i hjärnan aktiveras av att vi umgås och tänker på den person vi är tillsammans med. När förhållandet tar slut blir belöningssystemet lidande. När man under en studie visade bilder först på okända människor, sedan på exet, uppvisade försökspersonerna samma hjärnaktivitet som en drogberoende visar vid abstinens. Det är alltså fullt förståeligt att veckorna efter ett uppbrott är svåra att ta sig igenom, särskilt om förhållandet inneburit att paret bodde tillsammans eller umgicks intensivt.

Som vanligt när det handlar om självhjälpsböcker och hur människor fungerar tas skillnader mellan män och kvinnor upp. Är det vanligt att män kastar sig in i ett nytt förhållande direkt efter uppbrottet? Är det bara kvinnor som ältar vad som blev fel? Visst påpekas det att det manliga och kvinnliga beteendet inte är utan undantag, men detta är ändå avsnitt som stör mig. ”Mäns och kvinnors hjärnor är väldigt olika”, säger till exempel Malena Ivarsson, och jag vill flyga i taket. Men; andas, andas; säkert är detta avsnitt som hjälper andra med stöd och vägledning.

Om man är homosexuell då? Jacquemot visar genom intervjuer att det ibland kan skilja väldigt mycket på hanteringen av ex när man rör sig i homosexuella kretsar.

Att gayvärlden är liten och att ”alla känner alla” är en vanlig förklaring till varför goda relationer upprätthålls efter att kärleksrelationen tagit slut. Riskerar man att stöta ihop i tid och otid är det jobbigt att vara bittra fiender. (…) En annan förklaring som är återkommande är att homosexuella betraktar sig själva som ”utanför normen”. Frånvaron av traditionella strukturer är tydliga. Definitioner av manligt, kvinnligt, familjer och relationer ser annorlunda ut och många upplever att man har en friare och mindre inrutad syn på relationer. Att bryta med sitt ex ses inte som något självklart, det är inte ”normalt” eller ”naturligt” på samma sätt som det tycks vara bland strejta.

Jacquemot funderar vidare kring om det kan ha att göra med att kvinnor ofta har kvinnliga vänner som sina närmaste, och män har manliga. Generaliseringar förstås, men på samma sätt som de upprörde mig tidigare kan det som sagt ligga något tröstande och vettigt i dem, de gånger de visar sig stämma. Med många alternativ framför dig hittar du slutligen det som passar dig.

Om man har barn tillsammans är det självklart att kontakten med exet måste fungera, åtminstone någorlunda. Har man inte något självklart som binder en till exet, är det kanske snarare en fråga att ställa sig; varför vill jag att det här ska fungera? Jacquemot är väldigt bra på att vrida och vända på frågeställningarna. Det är inga enkla lösningar vi erbjuds, utan en palett av frivillighet med olika ställningstaganden. Betänk att det kan bli ett problem för din nuvarande om du har för bra kontakt med ditt ex, till exempel. Är det då värt det? Och fundera över hur relationen slutade. Kanske är det jobbigare för ditt ex att bli sams, än det är för dig?

Kanske har du svårt att släppa ditt ex för att du känner dig orättvist behandlad? Tanken på hämnd är vanligt förekommande, men något du egentligen främst lider av själv. Visst kan man, som den 59årige mannen, släppa ner 19 möss i brevinkastet hos sin paniskt musrädda exfru. Men hämndkänslor mår egentligen bäst av att komma till uttryck på annat sätt. Skrik av dig, skriver Jacquemot. Gråt, slå på en kudde, gör en piltavla med hjälp av ett foto och kasta pil på ditt ex. Själv har jag både brutalt mördat en hjärtkudde från IKEA, klippt sönder bilder och slagit itu en cd-skiva.

Och många, många gånger önskat just det som Miranda säger. Vi har testat, vi fungerade inte, you need to not exist. Men även om ens ex bor i en annan del av Sverige, eller ens världen, så finns det allt som oftast kvar. Lever och frodas, och det kan hända att du stöter på det. Hur du handskas med saken är upp till dig att bestämma. Låter du minnet av ditt ex styra ditt liv? Är du rädd för ditt ex, eller saknar du fortfarande så mycket att du kreverar? Den här boken kan vara någon att hålla i handen, på vägen till en mer lyckad ex-relation.