I Linnéas skola är det så att när man börjar sexan så får man flytta till samma hus som högstadiet. Linnéa och hennes bästis Vanessa har en termin kvar i femman och en dag går klassen och hälsar på i det nya huset. Efter det är sig inget likt.

Vanessa börjar hänga mer med Vera, Malin S och Malin M, de går till högstadiet och åker till centrum på eftermiddagarna. Dit får Linnéa inte gå, för hon har världens mest korkade föräldrar som tvingar henne att gå på fritids.

På fritids finns Vilmer. Tråk-Vilmer med sina böcker om stjärnor, som helt plötsligt blir Knäpp-Vilmer som klottrar VX på skoltoaletten (V som i Vilmer och X som i Linnéa). Vilmer som täcker upp för Linnéa en dag när hon i alla fall hänger med till centrum. Och där träffar hon Pelle, som gör henne alldeles yr i huvudet.

Det är inte mycket som är lätt i Linnéas liv. Faktiskt nästan ingenting. Ingrid Olssons tredje bok om Linnéa handlar precis som de tidigare om alla problem som uppstår i gränslandet mellan barn och tonåring.

Här finns kompisarna som sviker och jag längtar så häääääär mycket efter att Linnéa ska svära, skrika, bli arg och dumpa idiotkompisarna. Men det gör hon inte, och jag vet att mitt elvaåriga jag lätt förlät elaka kompisar, desperat längtade efter att få vara med (helst i det coola gänget).

Här finns föräldrarna som inte fattar något alls och jag önskar att de var lite mindre stereotypa, men kommer minns när jag var elva och pappa följde med på skolresan och somnade i bussen med öppen mun – PINSAMT! Och att jag, som Linnéa insåg att det inte var någon idé att ens fråga om smink eller behå.

Igenkänningsfaktorn är fruktansvärt hög i Långt ifrån liten, men samtidigt är det något som saknas. Jag får ingen aha-upplevelse, det är inget som säger mig att ”just det, sådär var det”, boken säger helt enkelt inte mer om livet i mellanstadiet än jag redan visste. Inte heller säger den det på något nytt sätt. Under läsningen kan jag känna igen mig i Linnéa, fatta sympati för henne, se världen som hon gör, men när jag slår igen boken är det ingenting som stannar kvar. Linnéa blir bara en av alla dessa elvaåringar som det är lite synd om, just för att de är elva år. Och det är lite tråkigt, för jag tror att det skulle kunna bli något lite mer spännande, lite mindre förutsägbart, av den här historien.