Inte alla debutanter är så erfarna som Naima Chahboun. Okunskapens arkeologi må vara hennes första egna diktsamling, men hon har tidigare medverkat i antologier och inte minst stått på scen med sin poesi. Det hörs också.

Det finns en språklig lekfullhet i Okunskapens arkeologi, en förtjusning eller en torr ironi över hur orden och ljuden kan fås att haka i varandra. Det väger upp det ganska tunga och dystra innehållet, men tillåts samtidigt aldrig överskugga det. Snarare skapas oväntade kombinationer som ideligen tvingar mig att stanna upp, lägga ned boken en stund och fundera.

Som mest intensivt blir det ofta i de alfabetiskt ordnade protokollpartierna, mättade med allitterationer:

För till protokollet: (Å) ÅTERBLICK
över ett ÅRHUNDRADE: ÅTALEN och
ÅTERSKALLEN avtalen och ÅTER-
FALLEN ÅNGESTEN som pockar som
en hötapp mellan två sprängkåta
ÅSNOR ÅSIKTSNEUTRALITETENS
ÅTERVÄNDSGRÄND (varje nytt
försök att objektivt studera verklig-
heten slutar med att verkligheten
glor tillbaka med knappnålspupiller
tändsticksben ballongmage och gör
sig ännu otäckare än den är i sitt
försök att härma dig)

Diktsamlingen inleds (bland annat) med en devis, ett citat av den danska poeten Mette Moestrup: ”Hvis man leder længe nok, kan man se ett mønster. Det betyder ikke, at det er et.” Till en början slår det mig som så sympatiskt, som en öppenhet, en tolkningsfrihet för läsaren. Sedan irriterar det mig – så om jag ser en mening är det bara jag som inbillar mig? Därefter tänker jag att det handlar om något helt annat.

Okunskapens geografi är en uppgörelse med mänsklighetens historia och det är, som sagt, en ganska dyster historia. Återkommande teman är bland annat kalla kriget och McCarthy-erans avrättning av makarna Rosenberg, atombomben, djurförsök, människoförsök, attacken mot World Trade Center, missbrukad kunskap, krig, orättvisor, orientering.

har detta hänt? försvann solen som
om den hade stoppats i en sopsäck?
blandades en tredjedel av havs-
ytan med blod? blev himlen tyst i
ungefär en halvtimme? dog tusentals
personer av förgiftat vatten? uttalade
någon verkligen ”civilbefolkningen är
utplånad från och med nu är vi
alla soldater”?

Det låter säkert galet ambitiöst och det är ett försök att greppa vad vi över huvud taget håller på med. För det är det som i slutänden slår mig: det är inte denna imponerande genomarbetade, finurliga och drabbande diktsamling som måste tillskrivas eller inte tillskrivas mönster och mening. Det är vi och vår framfart i världen.