Nära ögat sändes i Sveriges Radio P1 i programmet Novellen den 1 september 2010. Då hette den 23 minuter och 30 sekunder och var nominerad till Sveriges Radios novellpris. Först nu publiceras den i tryckt form av Brevnoveller.

Huvudkaraktären i novellen vaknar en dag och har i en dröm (?) fått ett varsel. Hennes liv närmar sig sitt slut och det rusar fram och allt hon tror sig ha kvar är 23 minuter och 30 sekunder. Vad gör man när livet når sitt slut? Beställer man in en hummer på stans finaste restaurant eller går man på det inbokade besöket hos frisören?

Det är en existentiell frågeställning som långt ifrån alla hinner ta ställning till eller ens vill tänka på, och så försöker också den här kvinnan hantera sitt varsel. Varför sluta leva bara för att livet bestämt sig för att ta slut?

Så resonerar huvudkaraktären när hon fortsätter sitt liv och sin dag som planerat. Hon dricker sitt morgonkaffe, på sängen till och med, hon går till frisören som planerat och går till tandläkaren som hon tycker så mycket om. Hela tiden är det däremot något som gnager och känns skevt. De 23 minuterna och 30 sekunderna är ständigt återkommande och de tickar på.

Frågor kring liv och död och vår existens är inget unikt ämne, och vid en första läsning känns Nära ögat av den anledningen tråkig. Den växer, långsamt men ändå. Det är klart att frågor kring hur det är att dö är bland de största frågorna vi kan ställa oss, och Nära ögat ger ett möjligt svar på hur en människa kan tackla den stunden, eller den insikten, om att han eller hon ska dö.

Uppmuntrande och roande läsning är det knappast men på något sätt nödvändig läsning, nödvändiga tankar. Det är både oroväckande och lättande att döden representeras av en svart ko:

- Det var i sista ögonblicket! Hör jag någon ropa men jag blir varse att kon stirrar på mig, rakt in i mig, med en absolut, orubblig blick.

Kon är det som ger novellen ett spännande moment, en vändning. Som jag tidigare sa känns Nära ögat tråkig, även om den växer. Jag undrar: borde det ändå inte vara mer intensivt i livets slutskede? I alla fall i litteraturen, jo.