När jag var liten älskade jag fantasy. Jag gick in i Narnia-garderoben och ville aldrig därifrån. Men någonstans i tonåren tog fascinationen för förtrollade dolkar och andra världar abrupt slut, och jag har ofta försökt återuppväcka kärleken, och ständigt blivit lika besviken.

I vuxen ålder får jag plötsligt intrycket av att fantasy är en egen värld, även för de människor som dras till genren. Som att intresset skulle vara lite nördigt, kraven på en berättelse rådande enligt egna lagar och regler. Och ofta återfinner jag förnärmade fantasyfantaster som efterfrågar att bedömas seriöst av recensenter, som de upplever klankar ner på deras genre. Det är för mig obegripligt, i min bok bedömer man varje genre för sig. Med denna inledning vill jag främst göra klart att jag inte spottar på genren. Jag är inte nördigt insatt, men jag är inte heller uppblåst ointresserad.

Till en början är det tvärtemot så att Vid cirkelns slut, den första boken i Jan-Erik Ullströms serie om Umbria, väcker liv i denna hårt sovande kärlek. Jag rycks med av de medeltida miljöerna som skickligt målas upp för mig. Ett persongalleri av fascinerande karaktärer som besitter den ena magiska förmågan efter den andra, förväntningar ligger på lur, barn ifrågasätter relationen till sina föräldrar, det är spännande! Det är annorlunda.

Snart inser jag dock att jag tappar bort mig i vem som är vem. Kanske är det jag som har problem med de underliga namnen. Men jag tror snarare förklaringen ligger i att min läsning blir mer och mer flyktig. Det finns nämligen stora problem vad gäller redigeringen av denna bok.

Redigering är på ett basplan till för att ge mer flyt i språket genom att ta bort saker som försinkar handlingen utan att tillföra något nytt. Den är också till för att lyfta författarens språk, få innehållet att bli sitt allra bästa jag. I Vid cirkelns slut villar jag bort mig i sidospår, irriterar mig på fula upprepningar, funderar över i vilken tid detta utspelar sig (jag har olika förslag, men först på sidan 118 får jag veta: 2029!), håller på att kvävas av sjok med för mycket bakgrundsinformation, så illa att jag funderar över varför författaren valt just skriftspråket att förmedla sin historia på. Mörkersdottir förlag är ett litet förlag nischat på just fantastiklitteratur, som förläggare Frida Edman kallar det; ”Jag vill ge ut mörka, spännade, övernaturliga berättelser som ger en verklighetsflykt”. Jag uppskattar ambitionen, men önskar mig hårdare krav på slutprodukten nästa gång.

Gyllene undantag finns, och det är till exempel en plötslig sekvens där huvudpersonen är ett bi. Oväntat och mycket humoristiskt! Egenheter som denna får mig att glömma bort att jag sitter på en buss och snart måste plinga för att gå av. Ullströms språk påminner stundtals om C S Lewis farbroderliga berättarröst, vilket onekligen känns mysigt.

Ambitionsnivå är också beundransvärd. Liksom J R R Tolkien har Ullström en stor värld bakom texten som är intressant att ta del av. Han beskriver miljöer väl och får mig länge att enträget läsa vidare för önskan att veta vad det där mystiska Umbria egentligen är för något. Ofta blir det dock för mycket av det goda. Jag vill tydligare kunna urskilja karaktärerna, inte bara hur de ser ut och vad de säger, utan jag vill känna dem, uppleva dem, inte kunna bli av med dem! Jag vill helt enkelt inte utmattad ge upp vägen till Umbria innan jag ens har hunnit dit…

På bakre fliken läser jag om författare Jan-Erik Ullström: ”(han) hade aldrig förut skrivit någonting. En kväll satte han sig ned och lät fingrarna leka fram en mening: ‘Gwendolyn hade alltid längtat.’ Det var orden som släppte lös fantasin. Och den flödar fortfarande.” Va härligt! Jag är utbildad skrivpedagog och uppmuntrar hela världen att skriva. Mindre roligt är att Ullström ”aldrig förut skrivit någonting”. Vad är det för något försäljningsargument? ”Bra, om det är en väldigt bra bok”, säger min kompis pojkvän. Ja, möjligen.

Men vem föds med förmågan att skriva briljant prosa, helt utan övning? Oavsett tron på skrivarutbildningars vara eller icke vara ifrågasätter jag briljansen hos det första verk som en person någonsin skapat. Kanske är det bara formuleringen som är olyckligt fantasy-skimrande? Jag googlar Ullström. Fantastiska citat. ”Jag är oändlig. Aldrig sinande. Jag började med en hög ribba och ska nu försöka svinga mig över den om och om igen. Till slut kommer jag att greppa en stjärna och säga adjö.” Formuleringar som får mig att önska att det var en annan typ av läsupplevelse jag hade bakom mig. För visst vore det underbart att hylla en debutant som aldrig har skrivit tidigare.

Tyvärr kan jag inte riktigt skaka av mig känslan att Ullström är en debutant som fått debutera för tidigt. Men han är en aldrig sinande oändlighet, och det tycker jag är en bra måttstock för en skapande människa. Så jag hejar på entusiasmen och hoppas på storverk i framtiden.