Folk som inte gillar prosa som upprepar sig tror att det är författarens upprepningar dom inte gillar. Men det är upprepningen i sitt eget liv dom inte gillar. Vad dessa upprepningshatare inte förstått är den enkla livsinsikt som slagit en av karaktärerna i Douglas Couplands roman Miss Wyoming. John Johnson, en före detta skådis som numera livnär sig på att ge ut gamla tv-serier på VHS, sitter och pratar med före detta Miss Wyoming:

…and I wonder, Hey, John Johnson, you’ve pretty much felt all the emotions you are ever likely to feel and from here on it’s reruns. And that actually totally scares me. Do you ever think that?”

Miss Wyoming svarar att hon tänker på det här varje dag. Livet är väsentligen en serie upprepningar, det skrämmer vettet ur John Johnson medan Miss Wyoming tycker att det är helt okej om det inte händer något nytt, det har hänt tillräckligt redan.

Thomas Bernhard är en av världslitteraturens stora upprepare men också en av dess stora överdrivare. Många författare – framförallt de som sysslar med psykologi – försöker skildra verkligheten genom subtila nyanser, genom att ge en exakt bild av världen. Thomas Bernhard misstror exaktheten, hans redskap är överdriften.

Det finns ingen styckindelning i Bernhards böcker och det sätts sällan punkt. Berättarjagets maniska monolog handlar om hur oöverträffat korkat hela den mänskliga civilisationen är organiserad. Allt är svart eller vitt; antingen – eller. Eftersom samhällets alla institutioner per defintion är löjliga så är allt som tas på allvar av dessa institutioner löljigt. Politiker, läkare, domare, författare; alla som hyllas är förljugna och pompösa.

I Mina priser skriver Bernhard om omständigheterna kring de litterära priser han tilldelats. Eftersom priserna normalt är samhällets officiella erkännande av Bernhards skrivande är dessa priser ytterst löjliga, prismotiveringarna obegripliga och prisutdelarna hopplösa. Mina priser är en lättviktig Bernhardbok, den typ av bok som man hittar i manusbunten och ger ut efter författarens död och den skall helst läsas av redan Bernhardfrälsta. Nybörjaren bör chockstarta med något mer särpräglat och substantiellt, som självbiografisviten.

I Mina priser är Bernhard är mycket tydlig med att pengar är viktigare än heder. Om heder verkligen var heder kanske han inte skulle acceptera dessa förnedrande prisceremonier. Men eftersom heder, precis som alla andra begrepp, får sin betydelse definierad av samhällets bärande institutioner så är hedern bara ett officiellt påhitt. Heder är bara en så kallad heder. Och ytterst: Livet är bara ett så kallat liv, språket bara ett så kallat språk. Det som existerar är vad vi kallar saker.

En vanlig författare hade kanske valt ut ett eller ett par av de värsta prisceremonierna och ägnat kraft åt att nyansera och lägga ut texten om dessa. Men inte Bernhard, han skriver ett kort kapitel om varje. Det är inte dumheten utan dumhetens ständiga upprepning som intresserar honom.

Och det är här upprepningshatare går fel. De tror att det finns något annat än upprepningar att intressera sig för, att världen kan vara unik och vacker. Det är som om dom aldrig slagit upp dagstidningen på morgonen – Bernhard var en manisk tidningsläsare – och sett samma rubriker som dagen innan. Och de har inte accepeterat John Johnsons insikt, ganska tidigt i livet är det repriserna man får lita till, det är dessa man skall utföra med stil.

Utifrån detta kan det var svårt att se hur Bernhard kan få energi i sin prosa, varför bry sig när allt är upprepningar? Kanske är det för att upprepningen vid närmare anblick bara är en så kallad upprepning. Jag tror Bernhard aldrig frigör sig från känslan av att det faktiskt sker en förändring. Människor förblir lika allvarliga men varje upprepning är lite löjligare än den förra. Krocken mellan människans gravallvar och existensens löjlighet tror jag är Bernhards livsluft. De dagar han var på skrivhumör måste det ha varit en fröjd att få ta en kopp kaffe och slå upp dagstidningen.