Helge Bendel bor med sin far, styvmor och halvsyster i en vaktmästarbostad högst upp i huset på Norrlandsgatan 26. Hans egen mor dog när han endast var tre dagar gammal men han trivs bra hos sin familj. Han hälsar ofta på sin mormor, som ligger gammal och skruttig, och sin morfar, som egentligen inte är riktig far till hans styvmor, i deras bostad vid Lilla Norrbro där gamla anställda vid hovet får bo.

Den sociala delen av romanen kretsar kring morbror Larssons slaganfall och död. Morbror Larsson är styvmoderns riktiga far och hon var inte hans enda utomäktenskapliga barn. Det alla nu går och väntar på är arvet, morbror Larsson var riktigt rik.

På inrådan av morbror Larsson slutar den 17-årige Helge skolan och börjar som oavlönad volontärarbetare på L.G. Görlitz importfirma. Där sitter han i kassan och ser herrarna och damerna gå förbi på Skeppsbron. Bilderna, blicken och flödet är fantastiskt.

Helge satt en stund vid pulpeten. Under markisfållen såg han fötterna på de trottoarpasserande. Det var mest brådskande fötter och mest herrfötter. Ibland var det blott skuggor, och på bestämda mellantider ringde hårt spårvagnsklockor. En gång föll ett paket och genast dök en hand efter det. En ciggarstump slängdes och blev liggande med en liten rökspiral i solstrimman. En svart pudel mötte en vit- och brunfläckig fågelhund; de vädrade varann samtidigt under svansarna och sprang genast åt skilda håll.

Nog vill han också ut och det är under den sommaren i kassan som hans drömmar om en bättre tillvaro föds. Drömlandet – det är landet på andra sidan Atlanten, det stora Amerika som den unge Helge trånar efter när han inte ser någon vidare framtid för sig i Stockholm.

I förordet av Alexandra Borg läser jag mig till att Henning Berger var en av de centrala författarna under förra sekelskiftet och en av Sverige största författare under 1910-talet. Nu är han så gott som bortglömd till förmån för Hjalmar Söderberg och Bo Bergman i samma författargenerationer. Synd, men alla blir ju tyvärr inte klassiker. Kul är det då att Under förlag lyfter fram Drömlandet som är Henning Bergers stora genombrottsroman från 1909.

De största behållningarna är de fantastiska stadsbilder Henning Berger målar upp. Det är där sekelskiftets stockholmsromaner utspelar sig. Den som gillar August Strindbergs Röda rummet för den otroliga öppningsscenen på Mosebacke skulle älska Drömlandet. Det är som att läsa en tavla, texten är så rik på bilder och panoraman. Jag märker att jag läser för fort och får sänka tempot till samma takt som den unge Helges promenader genom staden. Promenader som kommenterar stadens utveckling, och då skulle man nästan kunna tro att romanen var skriven idag. Henning Bergers berättarteknik bygger på att miljöbeskrivningarna vävs samman med romankaraktärernas sinnesstämning och han har anklagats för att skriva för sceniskt, vilket jag inte tycker att man kan. Dåtidens Stockholm målas upp för mina ögon när jag läser och jag lovar att det är en vacker syn.

Ett av de mest framstående avsnitten beskriver en hägring som får hela staden att stanna till. Bilden sträcker sig över flera sidor och kan därför inte återges här. Hägringen är symbolen för drömmar och tyvärr spruckna illusioner som Drömlandet rymmer.

Nyutgåvan har ett moderniserat språk och bygger i sin tur på en utgåva från 1927 där språket redan hade moderniserats något. Jag är lite kluven till det. Jag gillar när texter får vara som de är. Då får man också uppleva kulturkrockar som den här: ”Hilda släpade sig flickaktigt längs ledstången”, fast nej förlåt. Så pratar vi tydligen idag också om Språkrådet får säga sitt.

Jag tycker så mycket om den här romanen. Så här skriver vi inte längre för vi lyfter inte blicken när vi väl går ovan jord istället för åker i tunnelbanan. Hur vore det om vi gjorde det ibland? Om vi helt enkelt lyfte blicken men fortfarande hade romanen i famnen?