”Mitt skrivande är ett utredningsarbete. Jag måste ta reda på varför så mycket är så konstigt.” Så inleder Lena Andersson sitt förord till textsamlingen Förnuft och högmod och det är någonting med det som fångar mig direkt. Precis som första gången jag hörde henne prata, på någon bokmässa, och sedan gick raka vägen och inhandlade den mycket märkliga roman hon precis kommit ut med.

Det var Duck City och jag kan inte svära på att jag begripit den än. Men det är någonting med hennes röst, med hur hon tvingar en att hela tiden tänka ett varv till. Inte bara för att det hon skriver är så eget och närmast beckettskt märkligt, utan också för att hon hela tiden tycks vara beredd att göra detsamma själv.

Bland alla trimmade debattörer ute efter att föra ut sina sedan länge paketerade budskap, är hon en av få som faktiskt ger intryck av att debattera på riktigt: av att lyssna, ta in, fundera vidare. Som när Daniel Sjölin i Babel håller i en diskussion om Jesus mellan henne och Jonas Gardell och avslutar med att fråga om det hade varit bättre ifall Jesus aldrig funnits och Andersson tankfullt svarar ”Näe … jag tror inte det är han som ställer till det, alltså …”

Samtidigt finns det något kompromisslöst över det där utredandet, ifrågasättandet. Att hon till exempel orkar utgöra den enda avvikande rösten i premiäravsnittet av Barn till varje pris, SVT:s tyvärr lätt hysteriska (med reservation för att jag faktiskt bara lyckats se första avsnittet) programserie om ofrivillig barnlöshet. En oerhört otacksam roll, men inte minst därför viktig.

Också mer metaforiskt har Andersson en högst egen röst, såväl i skönlitteratur som i debatt. Som skönlitterär författare har hon skildrat klass och mångkultur både i miljonprojektsförorten och i Rosenbad. Hon har skrivit om överviktiga Disney-figurer och om islamistiska terrorister som gömmer sig i Stockholm men tappar tråden efter att ha sett Beckett på Stadsteatern. När hon sommarpratade i radio just om Jesus 2005 slog det tydligen rekord i antal upprörda telefonsamtal och anmälningar till Granskningsnämnden.

Sommarprogrammet om Jesus finns med i textsamlingen Förnuft och högmod och det är långt ifrån den enda text där Andersson granskar vårt förhållande till religiösa gestalter och religiös tro. I Förnuft och högmod behandlas det tematiskt, omväxlande i pjäser – här finns Nere på jorden, Till människans avbild, Till Andens försvar och Dubbelmord med – och artiklar. Oavsett form skrapar Andersson på ytan av både gamla och nya konflikter och blottlägger deras yttersta konsekvenser – vilken typ av samhälle vi egentligen vill leva i.

Det handlar inte minst om tolerans, förtryck och frihet, om huruvida det kan ingå i den enes religionsfrihet att kränka andras rättigheter, om ifall viljan att visa hänsyn mot svaga grupper eller att helt enkelt undvika otrevligheter leder till en självcensur som sätter yttrandefriheten i praktiken ur spel.

Andersson ställer idén om ”vänskapssamhället” mot ”friktionssamhället”: vänskap låter trevligast, men vänskap exkluderar. ”Vänskapssamhällen där alla trivs ihop och känner gemenskap är vad nationalister och renhetsvurmare önskar sig.” Vänskap tar hänsyn, kritiserar varsamt eller inte alls – ”Om en vän blir sårad hänvisar man inte till sin yttrandefrihet.” Ett samhälle måste vara större än så.

En förutsättning för yttrandefriheten är faktiskt att man inte blir åtlydd så fort man yttrar sig. Så stort ansvar ska ingen behöva ta för sina känslor. Samhället ska inte vara ett hov som går ner på knä för varje förorättad människa.

När vi ängsligt visar hänsyn genom att tolerera ett visst beteende från ”andra” som vi inte skulle acceptera av våra egna sviker vi inte bara dem som utsätts för beteendet (påfallande ofta exempelvis kvinnor eller homosexuella), utan vi bidrar också till att cementera en grupp, en kultur eller religion, menar Andersson. Som om inte kulturer, mänskliga föreställningar och gemenskapar står i ständig förändring, som om de är fasta, lätt avskiljbara enheter med självklara representanter och karaktäristika.

Istället efterlyser Andersson en ”den universalistiska upplysningens” väg, ”där man inte av kulturell ’hänsyn’ missunnar andra de frihetliga och jämlika värden man själv sätter högst”. Hon drar paralleller till 1900-talets socialdemokratiska jämlikhetssträvanden. Utan dem ”hade arbetarklassen suttit kvar i Lubbe Nordströms Lort-Sverige, stärkta av avhandlingar om hur kränkande det vore för proletärkulturen att påtvingas dusch, utbildning och barnbegränsning.”

Andersson är ofta drastisk. Hon pekar skoningslöst och med gnistrande svart humor ut våra tillkortakommanden och hon nöjer sig inte med det politiskt korrekta. Hon tycker helt enkelt att man måste ställa högre krav än så.