Historia, precis som livet, avgörs i de stora ögonblicken, av stora personer. Eller små personer i stora roller. Vanligen män. Ledare som går över is, som förklarar krig, som inger hopp, som blir skjutna. Inte minst i USA, där ju hela idén om framgång bygger på människans förmåga att resa sig över mängden och göra insatser som gör dem stora.

John F Kennedy var en av de stora. Lee Harvey Oswald blev det när han blåste skallen av Kennedy en novemberdag i Dallas. Det är ett av de där ögonblicken som blivit så stort att det redan blivit myt; se bara på alla konspirationsteorier som uppstått runt det, vad dess efterverkningar gjort med hela den politiska debatten i USA, eller för all del allt som skrivits och sjungits och filmats om det – Steve Earles lysande I’ll Never Get Out Of This World Alive från i år, t ex.

Jake Epping är – till en början – en av de små som flyter med strömmen. Han är gymnasielärare i Maine år 2011 när han plötsligt snubblar över ett av de där kaninhålen som finns i världen; det leder tillbaka till sommaren 1958, ett USA där allt var enkelt, där ingen brydde sig om kalorier eller bensinförbrukning, där radion spelade glad tonårspop, där män var Män och kvinnor var Fruntimmer och svarta var Negrer. Och idén ger sig själv: vad händer om man stoppar Oswald? Med helgonet Kennedy i livet, tänk vad mycket bättre allt skulle bli. Inget krig som dödar hela generationer amerikaner och vietnameser och piskar upp motsättningar. Inga rasupplopp. Martin Luther King och Bobby Kennedy behöver inte dö. Ett tryggare, godare Amerika, och därmed en bättre värld i stort också. Allt han behöver göra är att resa tillbaka till 1958, hålla sig obemärkt i fem år, påverka historien så lite som möjligt, inte försäga sig och vara för politiskt korrekt, bli helt säker på att Oswald verkligen var ensam (tänk hur pinsamt det vore om han stoppade Oswald bara för att se Kennedy bli skjuten från ett annat håll), och göra en… liten insats. (Det var enkelt att skaffa vapen i det gamla goda Amerika också.)

Som Kingfan vet man vad man får nu för tiden, även om 11.22.63 är bland det mest välskrivna och levande han fått ihop på många år. Förutom att här inte finns några egentliga monster flyter historien på som vanligt i berättelsen om att ändra historien: vi har vår lärarhjälte, vi har hans kärlekshistoria, vi har nickningar till Det och Död zon, och det nostalgiska Kingfanset i mig njuter i fulla drag när jag läser Kings detaljerade, kärleksfulla men aldrig okritiska skildring av sin barndoms 50-tal, om hur Jake, vår hjälte, offrar fem år av sitt liv för att göra en stor insats som ska ändra historien genom att hindra Lee Harvey Oswald från att offra sitt liv för att göra en stor insats som ska ändra historien. Så där sitter nu den blivande presidentmördarmördaren och spionerar på den blivande presidentmördaren och ser… en utfattig, humorbefriad fanatiker som inte ens klarar att försörja sin egen familj, som är fast i ett system där den amerikanska drömmen inte fungerar och är medveten om det. En person kan inte ta sig ur det. En person kan inte göra den sortens skillnad.

…Vänta lite nu här för fan. Var det inte precis det som var planen? Var det inte precis det som var drömmen? Är inte hela tanken med såna här romaner att en man kan göra skillnad?

Jo, 11.22.63 är stor underhållning, som King alltid är när han är i form. King kanske inte riktigt har den röntgenblick som Roth, DeLillo eller Oates (eller för all del Mad Men) har på ämnet, men kanske kan en underhållare som King göra något inte alla kan: berätta den gamla vanliga sidvändarfeberhistorian som vi tror att vi kan, och i smyg plocka isär hela idén om de Stora Männens förmåga att styra historien och småfolkets vardags betydelselöshet. Och någonstans börjar den där nostalgin, den där illusionen om en enkel historia vi redan kan, se ut som monstret.