Mörk jord är stämningsmässigt väldigt lik sitt omslag. Det har en nästan lite sjukaktig vitgul färg som bakgrund, och högst upp finns orosmoln i brunaktig ton. Den stora grå spaden som dominerar framsidan ger ett intryck av att vara mycket gammal och ganska tung, och minner om ett samhälle och en samhällsklass där livet gick ut på att arbeta hårt och äta för lite.

Förmodligen är det inte en sådan spade som Steven, romanens tolvårige huvudperson, använder för att gräva efter sin morbrors lik på heden bredvid huset där han bor. Det framgår inte helt i vilken tid boken utspelar sig i, men jag tänker att det är åttiotal, ett ganska sjaskigt sådant men ändå hyfsat modernt, med spadar som var både lättare och fulare. Nitton år tidigare föll hursomhelst Stevens morbror, som då själv var tolv år gammal, offer för en seriemördare, och hans kropp återfanns aldrig. Mördaren är i fängelse, men Stevens familj är fortfarande påtagligt märkt av händelsen: hans mormor är sur och grinig, hans mamma glädjelös och irriterad. Steven själv är en sån där pojke som alltid har tråkigast smörgåsar med sig till skolan och vars kläder ofta luktar fukt. Han är också mycket allvarlig och fundersam, och han tror att om han hittar sin morbrors kropp så kommer hans familj att må bättre.

Men det finns en hel hed att gräva på och Steven har misslyckats länge. Det är då han kommer på att han ska skriva och fråga den person som borde veta: mördaren Arnold Avery. De inleder en kodad brevkonversation där Avery gör sitt bästa för att överlista Steven och utnyttja den situation han ställs inför. Steven inser inte faran av att brevväxla med en psykopat, men långsamt går den upp för honom.

Belinda Bauer har verkligen förmågan att skapa stämningar, och man invaggas tämligen omgående i en obehaglig stämning när man läser Mörk jord. Boken frossar inte i morbida detaljer och den bygger inte på att en okänd mördare ska avslöjas, istället är det obönhörligheten i Stevens dystra situation som griper tag. Hans liv känns så hopplöst ensamt, han är så utlämnad åt tillvarons nycker och sakernas tillstånd, och hans hopp om att ett tjugo år gammalt lik ska få hans mamma och mormor att tycka om honom är hjärtskärande. Det som gör det ännu värre är att man som läsare, i och med att man följer historien ur hans synvinkel, verkligen ser hur klok och tänkande han är. Man får lust att ruska om gestalterna omkring honom, vill få dem att förstå.

Bauer fångar situationer otroligt väl, som den där Steven efter att ha fått beröm i skolan inser att han är bra på att skriva fina brev – en av de få saker han någonsin fått beröm för. Hans relation till den yngre brodern, som präglas av avund och irritation, men som i en hotande situation vänds till ansvar och kärlek, är också väldigt väl beskriven.

Jag har svårare för beskrivningen av Arnold Avery. Också honom får vi följa inifrån, och han är en fullständigt vidrig typ – en man som sedan barnsben njutit av att plåga andra, som inte känner någon ånger, som går beräknande och lustfylld genom livet. Det är inte ett onyanserat porträtt, Avery har en fullständig personlighet med många olika egenskaper, men alla är de otrevliga och ingen av hans tankar ens snuddar vid något man skulle kunna kalla gott. Det är väl skildrat, men jag vill ändå tro att ytterst få personer är så onda. Men om man köper det, ser honom som en människa som utgår från en helt annan startpunkt än de flesta av oss och uifrån den gör andra moraliska ställningstaganden, så finns det inte mycket att klaga på i Mörk jord.