En kvinna dör och hennes barn träffas för begravning och fördelning av arvet. De två yngre syskonen Anders och Maja har inte haft någon kontakt med sin storasyster Eva på flera år, inte heller har de haft något bra förhållande till sin mamma. När arvet ska skiftas är det en sak alla siktar in sig på, sommarhuset i Stockholms skärgård. Eva är den som har tagit hand om sin mamma och spenderat mycket tid ute i sommarhuset. Hon tycker givetvis inte att huset ska säljas vilket de yngre syskonen menar är bäst. Eva åker efter begravningen ut till sommarhuset och det är som upplagt för problem när Maja och Anders också dyker upp några dagar senare i sällskap av familj och pojkvän.

Persongalleriet känns platt och schablonartat. Den tråkiga, torra storasystern, den mjäkige, förhandlande mellanbrodern som försöker vara alla till lags, sin fru, sina barn, sin lillasyster och sin storasyster, men sig själv tänker han inte på. Lillasystern Maja är stereotypiskt omogen, egoistisk och oansvarig. Även temat, kyliga syskonrelationer och arvstvisten känns klichéartat, eller ska jag kanske säga vanligt? Romanen känns som en klassisk såpopera. Såpoperor skrivs ofta så att det ska vara lätt att komma in i berättelsen, lära känna karaktärerna och som läsare kunna relatera till dem. Sommarhuset fungerar på samma sätt.

När orsaken till uppbrottet mellan familjemedlemmarna klargörs långt in i romanen och läsaren får reda på mer om mammans bakgrund, varför och hur hon har dött och varför storasystern Eva är så envis i kampen om sommarhuset förändras också min inställning till romanen. Den utvecklas och får ett djup som den saknar i inledningen. Det hade jag gärna sett lite tidigare, det är det som gör att berättelsen får ett driv och att jag som läsare börjar bry mig om karaktärerna och deras liv. När jag förstår varför sommaridyllen skär sig vill jag läsa mer.

Jag fastnar desto snabbare för hur Anna Fredriksson skriver än för vad hon skriver. När det lätta ibland kan kännas trivialt som ämne är det i språket behagligt. Med lätt språk menar jag här okomplicerat och naturligt. Anna Fredrikssons dialoger är skrivna så som människor pratar. Många avsnitt tycker jag också är skrivna som scener, det är tydligt att skapa sig en bild av varje situation.

”Vi tänkte stanna ett tag”, säger Maja nu. ”Och göra i ordning. Inför försäljningen.”
Ingen säger något, inte ens barnen som verkar rätt livliga. Anders rättar till den avancerade kameran som hänger i ett band runt halsen, hivar upp sin väska på axeln igen. Fäster blicken rakt på Eva.
”Okej”, säger han. ”Hur fördelar vi rummen?”

Sommarhuset är ett utmärkt val som pendlarbok eller semesterbok när man vill ha en lättillgänglig bok att läsa som en motvikt till alla deckare, ungefär som när man sjunker ner i soffan en vardagskväll och slår på TV:n när disken är gjord och den rena tvätten är inlagd i garderoben.