Det första jag fastnar för när jag slår upp Petras prick är Maria Nilsson Thores fantastiskt fina illustrerade tapeter som finns med i bakgrunden. Även lakan, dukar och porslin har fina detaljrika mönster som ramar in berättelsen. I förgrunden finns Petra, ett stort, prickigt, hundliknande djur med lång smal svans som mest påminner om ett kattdjurs.

När Petra vaknar upp en morgon är det något som är allvarligt fel och till slut upptäcker hon att en av hennes prickar saknas. Dessutom den första av det tusen som hon har. Under frukosten hittar hon den i köksfönstret, pricken vill ut, men Petra vill ha tillbaka den på sin plats. En vild jakt inleds.

Slutsatsen av jakten blir att det som inte vill fångas går inte att fånga. Pricken längtar bort och ut och ibland måste man släppa även det man älskar. Tiden går och det skildras fint med att fröna i lerkrukorna i fönstret växer till stickling och vidare till växt med blomma. Då kommer pricken tillbaka och allt blir frid och fröjd igen.

Tematiken att låta det eller den man älskar gå, som egentligen är en mångbottnad och komplex känsla, blir i Petras prick onödigt förenklad och övertydlig. Barn är experter på att hitta underliggande stämningar, fundera vidare på händelseförlopp och dra egna slutsatser. Här får de tyvärr hela berättelsen och sensmoralen serverad och presenterad för sig. Utrymme för egna tolkningar finns tyvärr inte heller.

Språket tilltalar mig dock mycket, det är en fin rytm och flyt i språket och det lämpar sig perfekt för högläsning.

Till slut blir Petra riktigt trött i benen,
och den stora tejprullen är tom.
Så här kan man ju inte hålla på att jaga.
En sån prick passar inte i en päls.

Olyckligt nog är ovantående citat placerat över en rutig duk på sidan, vilket gör att jag i flera av mina läsningar missar hela textstycket eftersom texten smälter ihop med bakgrunden. Och i och med det även den viktiga vändning som berättelsen tar där.

Det är en fin och mysig bok som Maria Nilsson Thore har skrivit, men mer än så blir Petras prick tyvärr inte.