När Knausgård berättade om sitt mastodontprojekt att skriva om sitt liv i sex band, göra en Proust, var det många som blev imponerade. Så även jag. Och första boken var fantastisk. Den blev belönad med flera priser, bland annat Norges stora litterära pris och Bragepriset. Den rörde sig fritt mellan nu- och dåtid på ett sätt som kändes inspirerande, och jag fascinerades av hur snabbt jag, som brukar läsa långsamt, satte i mig nästan femhundra sidor. Alla måste läsa den, sa jag, och mina hyllningar visste ingen hejd.

Även tvåan tyckte jag om. Även om den var mer segläst för mig, jag funderade över behovet av de femhundra sidorna. Och jag funderade över behovet av att läsa om ett liv som var helt vanligt, inget extraordinärt, utöver ett skapande yrke och en trasslig relation med sin döde far. Jag kom fram till att det räckte, att det funkade, att jag finner intresse i att läsa om Knausgård. Inte för att han har ett speciellt språk att berätta om sitt liv på. Nej, helt enkelt för att livets bryderier och funderingar, och det faktum att de tillåts ta plats över en hel roman utan krav på slutsats eller lärdom, är intressanta att läsa om. För att människan intresserar sig för människan. Och det handlar inte om navelskåderi så mycket som det handlar om odödlighet.

Knausgårds tredje bok tar avstamp och rör sig sedan enbart i sjuttiotalet: lågstadium, mellanstadium och högstadium för Karl Ove. Det är möjligt att läsa boken fristående, men för mig som läst de tidigare två finns det återkopplingar att hämta. Hur var det egentligen när hela familjen bodde tillsammans, innan alkohol kom in och förstörde idyllen? Ingen idyll alls, visar det sig. Eftersom faderns största problem inte är alkoholen, aldrig är. Han är i grunden en far som ständigt håller blicken på sina barn, för att han ska kunna straffa dem så fort de gör fel. Och det är ofta.

- Sätt dig, sa han. Du ska få ett äpple av mig.
- Tack, sa jag.
Han gav mig ett äpple.
- Du ska sitta här och äta det, sa han.
Jag tittade hastigt upp på honom. Han mötte min blick, hans ögon var allvarliga, och jag såg ner, började tugga på äpplet. När jag ätit upp gav han mig ett nytt äpple.
Varifrån fick han det? Hade han en påse bakom ryggen eller något?
- Här får du ett till.
- Tack, sa jag. Men jag får ju bara ett om dagen.
- Du tog två igår, gjorde du inte det?
Jag nickade, tog emot, åt upp det.
Han gav mig ett till.
- Här får du ett till. Det är din lyckodag idag.
- Jag är mätt, sa jag.
- Ät ditt äpple.
Jag åt det. Det gick mycket långsammare än de två första. Tuggorna lade sig liksom ovanpå middagsmaten, det var som om jag kunde känna det kalla fruktköttet där nere.
Pappa gav mig ett till.
- Jag orkar inte, sa jag.
- Igår hade du inga gränser, sa han. Har du glömt det? Du tog väl två äpplen för att du ville ha? Idag kan du få så många äpplen du vill. Ät.
Jag skakade på huvudet.
Han böjde sig fram. Hans ögon var alldeles kalla.
- Ät ditt äpple. Nu.
Jag började äta det. Varje gång jag svalde drog magen ihop sig, och jag var tvungen att sälja saliv flera gånger för att inte kräkas. Jag grät och svalde, grät och svalde. Till slut klarade jag inte mer.
- Jag är så mätt! Jag orkar inte mer!
- Ät upp, sa pappa. Du är ju så förtjust i äpplen.
Jag försökte ta ett par bitar till, men det gick inte.
- Jag orkar inte, sa jag.
Han såg på mig. Sedan tog han det halvätna äpplet och slängde det i sophinken under diskbänken.
- Du kan gå till ditt rum, sa han. Nu hoppas jag att du har lärt dig.

Jag såg Knausgård när han pratade på bokmässan och då sa han en sak som jag tog fasta på, eftersom det förvånade mig. Han sa att han skulle bryta mot de två regler man får inpräntade när man går skrivarlinjer. De mest gyllene reglerna. Ett: ”Show, don’t tell”. Att inte skriva ut känslor utan gestalta dem. Och två: Att skriva för mycket för att sedan stycka ner. Renodla texten för att få fram det bästa. ”Jag ska skriva allt”, sa Knausgård. ”Istället för att ta bort ska jag skriva mer.” Och jag log och tänkte är du dum i huvudet?

Men han menade det, och jag som uppskattar noggrant bearbetad prosa och driv i texten, klagar förstås på just uteblivandet av dessa två komponenter. Visst är det häftigt att Knausgård är rebellen som bryter mot reglerna. Som istället för att skapa mästerverk genom att väga ord på guldvåg och arbeta om, arbeta om, arbeta om, undersöker överflödets tematik, med stundtals abnormt långa meningar, scener som tycks finnas där enbart för faktaberättigandet, inte tillför berättelsen i sig något. Eller berättelsen? ”Finns det alltså en story?” frågar min kompis Lovisa ironiskt.

Men det gör det ju. Det finns flera berättelser i Min kamp-böckerna. De lär mig fortfarande något om livet, samtidigt som de målar upp en värld jag gärna befinner mig i. De lär mig om samtiden, om hur människor funkar; här lär jag mig en del om Norge på sjuttiotalet också. Hur var tiden innan internet? När bilarna var nya? När vi kanske snart ska få en telefon, vi med? Autofiktivt, envisas Norstedts med att kalla det, och jag vet inte riktigt vad det betyder. För mig är det naket och ärligt utan skygglappar, och det är det som gör det angeläget. Syftet med projektet är jag inte tveksam till. Det är bara tidsaspekten; att vara hardcore och göra vad Proust gjorde på femton år på ett och ett halvt, som gör mig skeptisk. Eftersom det ger ett tveksamt resultat. Det ger rent idiotiska meningar som ”Å andra sidan var hon här, och nästan all den lättnad som hennes närvaro gav hon mitt liv, inte minst det att pappa aldrig gjorde något när hon var där, aldrig fick raserianfall när hon var där utan besinnade sig varje gång, hade infunnit sig även om jag låg på min säng och hon satt i köket.” Men det ger också plats till bländverk som den här beskrivningen av när en ung Knausgård fascineras av en tevesänd operation:

Hinnan längst ner pulserade. Blodet sköljde över den, och den stötte bort blodet, steg liksom uppåt, tills blodet sköljde över den igen och den på nytt måste slå av det, på nytt måste stiga uppåt.
Plötsligt förstod jag att det var hjärtat jag såg.
Så fruktansvärt sorgligt det var.
Inte för att hjärtat slog och inte kom loss, det var inte det. Det var det att det inte var meningen att hjärtat skulle bli sett, det var meningen att det skulle slå i hemlighet, dolt för våra blickar, det var ju självklart, det förstod man när man såg det, ett litet djur utan ögon, det skulle få vara ifred när det bankade och slog där inne i bröstet.
Men jag fortsatte att titta.

Förstår ni? Jag skulle vilja läsa en bok av Knausgård där allt får vara så här skimrande och vackert. Jag tar hellre trehundra perfekta sidor, än femhundra med viss utfyllnad och hastiga redigeringar. Hur stort och betydande det här projektet än är. Hur uthålligt och imponerande naket det än är. Hur hyllad och odödlig han än blir för att han gör det.