Det är ofta mycket siffror när man läser om miljöproblem. Det blir kanske lätt så när någon försöker debattera med de ekonomer som haft ett hårt grepp om agendan de senaste åren. Ska man få plats i debatten så måste man tala det språk som gäller, eller hur?

Det där kan man diskutera. Här är i alla fall några siffror som fångat mig:

Nästan hälften av alla bilresor är faktiskt kortare än 5 kilometer; i tätorterna är det ännu tydligare, där är 70-80 procent av resorna kortare än 3-4 kilometer.

Det där är siffror från Vägverket som Lars Henriksson diskuterar i sin bok om bilindustrins framtid, Slutkört. Och allvarligt talat, skojar du? 70-80 procent av resorna som har en stor del i skulden för miljöförstöring, hälsoproblem och klimatförändringar görs på sträckor som de allra flesta av oss kan gå eller cykla utan några som helst problem?

Ett par siffror till: i Sverige går det ungefär en bil på två personer. Varje bil står still i genomsnitt 96 procent av tiden. Dessutom skeppas de ju över hela jorden för att vi ska kunna välja, bland tämligen likadana bilar, just det varumärke och den image vi vill identifiera oss med (de av oss som har råd, vill säga). Dessutom kan farten och effektiviteten betraktas som en illusion: enligt både filosofer och trafikforskare färdas bilisten, bara inberäknat den tid det tar honom eller henne att arbeta in bilens direkta kostnader, i själva verket i 7-31 km/h. Verkar det som ett rimligt sätt att använda resurser?

Henriksson tycker inte det. Han följer ändå bilindustrins kris på närmare håll än vi som blivit vana att i var och varannan nyhetssändning höra talas om hur de svenska industrierna kanske eventuellt möjligen ska kunna räddas av kinesiska företag. För den här gången. Och vad nu det innebär? Henriksson ser en helt annan lösning.

Han vill sluta producera bilar. Han vill ställa om produktionen till något vettigare, utnyttja företagens enorma resurser i form av kunnande, organisation, personal och teknik till något som gör större samhällelig nytta. Alternativ energiproduktion eller förbättrad kollektivtrafik till exempel. Det låter kanske galet och visionärt, och det är det väl också. Men det förefaller också ganska trovärdigt och konkret – och väldigt inspirerande.

Slutkört är full med exempel på att det faktiskt går att förändra saker, om bara den politiska viljan finns. Det mest påtagliga exemplet är förstås de enorma och snabba omställningar som inte minst bilindustrin i Storbritannien och USA gjorde under andra världskriget. Kan man snabbt ställa om produktionen från bilar till bombplan och pansarvagnar så måste man väl kunna ställa om den till vindkraftverk och spårvagnar också? Om man verkligen vill.

Interfolierat i den större diskussionen finns scener från Volvo Personvagnar där bokens författare alltså arbetar. Det är, som det förmodligen skulle bli från ganska många arbetsplatser, ibland nästan komiska scener som spelas upp, när ledningen är mer intresserad av att markera vem som bestämmer än av att ta vara på det kunnande och den kreativitet som står till buds. Jag skulle tro att de allra flesta människor har haft åtminstone något jobb där de känt sig som en talande schimpans ungefär, och kan relatera.

Det är inte minst dessa undanskuffade resurser Henriksson vill ta tillvara. All potential som finns bland dem som står mitt i en verksamhet. Genom den skulle vi kunna inte bara defensivt och desperat försöka bevara varje arbetstillfälle som det ser ut nu, utan omvandla dem till mer meningsfulla jobb. Inte bara fram till nästa kvartalsrapport, utan för en hållbar framtid.

Det visar sig också att det finns en massa konkreta planer för hur en del av de enorma summor som i nuläget plöjs in i biltrafiken skulle kunna utnyttjas till mer miljövänliga transporter. För enstaka städer, för Sverige och för hela Europa. Så det handlar kanske mest om att finna den där politiska viljan? Om att rycka upp sig ur de senaste decenniernas Thatcher-töcken av ”There Is No Alternative” och inse att det är klart det gör det.