Paris närmar man sig bäst med tåg. När man färdas genom de oändliga förortsområdena med skräpiga industritomter hinner man förbereda sig på att möta denna mytomspunna stad.

Paris, carnet de recherche inleds med en tågresa redan före titelsidan. Krass Clements bilder är tagna på sextio- och sjuttiotalet. Men staden är på något sätt oföränderlig. Clements bilder är tidlösa. Mannen som säljer skor och kläder direkt på gatan på Rue Lecuyer finns naturligtvis inte kvar. Men jag är säker på att han står någon annanstans, bara lite gråare och äldre. Och de regnvåta asfaltsbelagda trottoarerna är naturligtvis de samma. Metron har inte heller förändrats. Gubbar, alltför fulla för att ens orka tänka på att de ligger i vägen, sover fortfarande ostörda mitt på perrongernas stengolv. De tidsmarkörer som är tydligast är ungdomarna, sådana frisyrer ser man knappast idag. Och de närmast idylliska demonstrationer som bevakas av poliser med en liten rund burk på huvudet har ersatts av betydligt tuffare tag.

Clement är en försiktigt observerande gatufotograf. Bara ibland kastar någon ett förvånat öga på fotografen, oftast arbetar han obemärkt. Till och med sin käresta betraktar han lite på avstånd i hotellrummens intimitet.

Det finns en melankolisk stämning i Clements bilder. Människorna är ofta försjunkna i sig själva, läsande, sovande eller förtvivlade. Ibland uppstår en stunds samvaro vid bardisken eller på väg hem från bageriet. Ibland dansar någon extatiskt på ett kafégolv, men alldeles ensam.

Den här stämningen är tydlig i de flesta av Clements böcker. Detta är den nittonde.

I boken Drum skildrade han det faktum att man kan vara ensam även ihop med andra, i det fallet på en liten irländsk pub. Det sägs att den boken gjordes med endast tre rullar svartvit film och fem pint Guinness under en enda pubkväll. Den boken finns omnämnd i Martin Parr och Gerry Badgers The Photobook, en slags fotografiens Hall of fame.

I Novemberrejse, den bok som kom föregick Paris, carnet de recherche fick vi uppleva den danska småstadsmelankolin i nordjylländska Rubjerg.

Krass Clement har alltså en alldeles egen, konsekvent ton i sin fotografi. Man vill bara sätta på Ted Ströms/Monica Törnells En vinterresa på skivspelaren, och hänge sig åt det nordiska svårmod som är så allmänmänskligt, och som Clement är en sån mästare på att skildra.