Eva växer upp ensam på de olika skolor hon går i, även om fadern tar henne med på resor. Fadern är homosexuell och har haft ett utomäktenskapligt förhållande med en annan man. Sannolikt är det därför Evas mor lämnar henne snart efter födseln. Relationen mellan Eva och fadern verkar distanserad. Han älskar henne inte, även om han bryr sig om henne. Han tar sitt liv och Eva ärver hans förmögenhet.

Distans finns som ett genomgående tema i Eva Trout. Kommunikationen känns ofta sorgfällig och det uppstår då och då missförstånd, just på grund av att de talande är skilda enheter som i någon mån försöker nå varandra.

Flera gånger blir Eva konfronterad med sin fars person och självmord av andra. Bär hon arvet vidare? De jämför henne med fadern och oroar sig över henne. Jag tycker mig se en fråga boken igenom: kan Eva bli fri från sitt arv? Om vi tänker Eva och Adam, och ”Eva” som en symbol för den som bär på arvssynden, ser vi den stora frågan om vi som människor någonsin kan bli fria. Det är existentialismens kärna som undersöks i Eva Trout. Kan vi nå den enda frihet vi har som människor; genom att fatta egna beslut och därigenom bryta oss loss ur generationssynd och normer, för att finna något nytt?

Bowen bjuder på mycket symbolik och mycket blir sagt mellan orden:

”… when you lost an apple. Escaping from others in the bag it cleared the edge of the seat the bag
was on and symbolically bounded towards me across the aisle. Before returning it to you, I wiped it
off. I expressed a hope it might not be bruised. You liked bruised apples, you told me, you liked the
taste.”
”I do not feel guilty, Eva remarked – unheard.”

Bowen har ett vackert språk, där hon lyckas bära upp symbolik och detaljerade beskrivningar av både personer och miljön runt omkring. Formen på berättelsen varierar mellan bland annat dagboksanteckningar, brev och dialoger. Hennes rika ordförråd fyller ut berättelserna med adjektiv, även om fokus ligger på dialog och samtal. Beskrivningarna går bortom det intetsägande och är vackra bilder i sig själva:

”All the way down perspectives, a flapping twistling went on amidst jewel illuminations; as it might
be, angels blown off course. Here or there, flying fragments of tinsel caught at the stripped-down
boughs of the kerb maples, harassed enough.”

Ja, ni ser! Vackert och originellt. Inte är det några klichéer vi bjuds på i läsningen! Bowen är så ”Yeah Yeah Wow Wow”, som Martin Svensson skulle uttryckt det, men ibland blir jag trött. Eva Trout rymmer så många dialoger där personerna pratar förbi varandra och de tunga, symbolladdade meningarna och de vackra beskrivningarna… ibland vill jag bara att någon ska mörda någon.