August Strindbergs En dåres försvarstal är en av den svenska litteraturens starkaste romaner. Att begå ett sådant karaktärsmord på Siri von Essen utan att för ett ögonblick antyda att det går att inta ett annat, mer rättvist, perspektiv ger en säregen läsupplevelse. Kanske är det en dåre som talar men andra röster saknas så det är dåren vi får hålla oss till.

När nu Lena Einhorn hänger på trenden att i romanform skildra kända personers liv – Tycho Brahe och Ingmar Bergman t.ex. – så är Siri von Essen ett klokt val. Strindbergs stjärnstatus kan lånas och förvandlas till ett feministiskt projekt genom att återupprätta von Essens heder.

Som roman är Siri traditionell. Den är tungt realistisk och håller sig till vad folk sa och gjorde utan att spekulerar allt för mycket i psykologiska motiv. Det finns en del romanklichéer av typen ”från den dagen vände livet” eller ”så skulle det sedan förbli under resten av livet”, påståenden som i romaner alltid är sanna medan de i verkligheten i princip aldrig är det eftersom en förändring nästan alltid är mindre än man först trodde.

Jag saknar att romanen inte är djärvare. När Siri berättar för sin man Carl att hon vill skilja sig och han undrar hur det blir med deras barn så skriver Einhorn: ”Var det möjligt att hon inte ens tänkte tanken? Kunde det verkligen vara så att hon, i ruset av detta beslut, inte tänkt på hur det skulle bli med deras dotter?” Några rader senare mumlar Siri: ”Du får henne.” Som läsare undrar man ju hur detta omtumlande beslut kunde förvandlas till skräddarens tumme. Man kan såklart hävda att läsaren inte hade förvånats om en man struntade i sitt barn på samma sätt, men varför då spekulera i vad Siri egentligen tyckte? Det är som om romanen stumnar där jag vill ha mer.

Detta är överkomliga problem. Värre är att Siri inte tillåts lämna Strindbergs skugga. Einhorn är bara intresserad av den del av Siri som är vänd mot Strindberg och hon försöker så gott hon kan hålla sig till det ”verkliga skeendet”, vilket verkar innebära att hitta den sanna förlagan till En dåres försvarstal. Det är symptomatiskt att romanen slutar med att en döende Strindberg får kommentera Siris bortgång. Långa stycken påminner Siri om vad litteraturhistoriker gjorde på Strindbergs tid, bakom en romans färgstarka skeende försökte man vaska fram den gråa verkligheten. Eller som om Strindberg gått i terapi, knaprat piller, blivit snäll och rättvis och sedan skrivit om sin roman utifrån Siris perspektiv.