Recension

: Fröken Julie
Fröken Julie August Strindberg
2003
Natur och Kultur
8/10

Dräng är dräng och hora är hora?

Utgiven 2003
ISBN 9127052257
Först utgiven 1888

Om författaren

August Strindberg (1849-1912) var enligt egen utsago ”en djefla man, som kan göra många konster”. Han var förutom författare, skribent, dramatiker och samhällskritiker även konstkritiker och konstnär. Han föddes och dog i Stockholm, och levde större delen av sitt liv där. Genombrottet kom 1879 med romanen Röda rummet.

Strindbergsmuseet
Massor av info om författaren.

Projekt Runeberg
Strindbergs samlade skrifter på nätet.

Sök efter boken

När man skriver recensioner är det ju kutym att man inte avslöjar slutet. Jag tänker frångå det här, så om du till exempel levt på Mars de senaste 150 åren, inte vet hur Fröken Julie slutar och absolut inte vill veta det heller, så ska du sluta läsa nu.

Eller också inte. För det är egentligen det jag undrar: hur slutar Fröken Julie? Den gängse meningen är ju att hon tar livet av sig, men det tror jag inte en sekund på. Har vi läst samma pjäs?

Men vi börjar väl från början.

Fröken Julie är en av Strindbergs allra mest populära pjäser och det är ju inte svårt att se varför. Den erotiska spänningen ligger så tung att man kan skära den med rakkniv.

Det är midsommarnatt och herrgårdsfröken Julie har gett sig till att dansa med det enkla folket på gården. Framåt småtimmarna sitter hon och super i köket med betjänten Jean och, tja, det ena leder till det andra, som det heter. Det som i originalmanus får symboliseras av midsommardans och blomstergirlanger spelas väl numera ut i tämligen explicita sexscener. Men vart tar man vägen efteråt?

Som så många Strindberg-texter utgörs Fröken Julie av ett intensivt maktspel. Julie står över Jean i klass – hans klasshat är en viktig drivkraft – men han kan spela överlägsen henne på grund av sitt manliga kön. Och en fallen kvinna är väl alltid bara en fallen kvinna? Han lyckas slutligen bryta ned henne och hon ger sig sömngångaraktigt av för att, på hans initiativ, skära halsen av sig.

En alternativ tolkning är förstås självmordet som frihet: ”Istället för att underkasta sig männens herravälde, väljer Julie att slutgiltigt avlägsna sig från den patriarkaliska omgivningen”, som Christopher Joseph Mitchell skrivit i en uppsats i antologin Det gäckande könet. Strindberg och genusteori.

Men det är alltså här jag inte alls är med. Julie? Den sturska Julie, som uppfostrats till pojke, fritänkare, som rör sig fritt och tar alla möjliga initiativ pjäsen igenom? Som bjuder upp och flirtar, skäller och provocerar? Hon är onekligen melodramatisk och initiativrik. När natten är över har hon kläckt och slagit ur hågen en rad idéer om framtiden. Den att hon skulle skära halsen av sig tycker jag känns som den minst realistiska.

Ella Andrén

Publicerad: 2011-09-22 00:00 / Uppdaterad: 2015-06-20 09:31

Kategori: Recension | Recension: #4321

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?