Stilleben, med betoning på andra stavelsen: stillében, (tyska Stillleben, troligen av nederländska stilleven, av stil ‘stilla’ och leven ‘liv’), även kallat nature morte, är en motivkategori inom måleri och fotografi, som bara innehåller föremål. Ofta gäller det sådant som hör till hemmet – bordsserviser, blommor, böcker – men ibland dödskallar (vanitasmotiv), dött villebråd etc. sedda på nära håll.

Varje scen i Fotograferingens vackra historia är, om inte riktigt ett stilleben, så nära nog. En bild, en slutare som är öppen i allt från några hundradels sekunder till någon minut, som fångar det som händer och inte mer. Några enstaka repliker hinns med, människor hinner kanske röra sig lite och bli lite suddiga eller rentav dubbelexponerade, men sedan sluter sig irisen igen och det blir svart till nästa scen. Om någon står utanför kameravinkeln hör vi honom men ser honom inte … det vill säga, vi hör en Hans Villius-aktig röst hävda att han finns där, men vi får ta berättarens ord för det.

I centrum står en kvinna, Kornélia. Hon är fotograf, vilket knappast är en vanlig kvinnosyssla i det tidiga 1900-talets Ungern; hon är den första att fotografera landet från en luftballong, men någonstans flyger hon för nära solen, det metaforiska vaxet smälter och hon hamnar på sanatorium. Där tar de ifrån henne kameran. Hon måste lära sig att se världen som den är, delta i den, utan att gömma sig bakom ett svart skynke och en lins – det är en tolkning. Hon kan inte tillåtas ha en egen tolkning av världen, skapa sina egna motiv, inkräkta på de ickegalna männens version av vad som faktiskt händer. Att hon är galen säger sig självt; hon är ju tveksam till att gifta sig med en rik adelsman, vad mer begär ni?

Fullt så enkelt är det nu inte. Fotograferingens vackra historia är mycket riktigt en mycket vacker bok, inte minst tack vare en fantastisk översättning som inte skyggar för att behålla de tidsenliga inslagen av dialog på franska och tyska. Här finns en halvrutten nostalgi som påminner om en finkänsligare Hrabal, ibland faller snön mitt i sommaren och bilden blir grynig som i ett illa isolerat mörkrum, och ibland blir jag sittande och läser en av bilderna om och om igen. Men det är också en bok som kräver fantasi och eftertanke, kanske ibland mer än den ger betalt, och det är lätt att bli frustrerad i försöken att bena ut en historia ur de där korta scenerna. Alla bilder är ju en lögn, och det är bara en illusion att flera bilder efter varann skapar en rörlig bild. Eller är det det? I början och slutet knattrar en helikopter, någonstans formar de här svartvita bilderna från en tid vi inbillar oss var Längesedan vår nutid, bilderna flyter ihop och går över i varann …