Recension

: Pojkarna
Pojkarna Jessica Schiefauer
2011
Bonnier Carlsen
8/10

Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.

Utgiven 2011
ISBN 9789163868665
Sidor 188

Om författaren

Jessica Schiefauer (född 1978) bor i Göteborg och arbetar, vid sidan av det egna skrivandet, med kurser i språk och skrivande. Hon är en av redaktörerna för den litterära tidskriften Fantasin och har skrivit ungdomsromanerna Om du var jag (2009), Pojkarna (2011) och När hundarna kommer (2015). De båda senare tilldelades Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok. 2020 kom Schiefauers första roman för vuxna, framtidsskildringen Bärarna.

Sök efter boken

Någonstans i yngre tonåren slukade jag en bok med titeln Avsnoppad. Romanen, av David Thomas, handlar om Bradley, en man som sövs ned på ett sjukhus för att få visdomständerna bortopererade. Av en slump – eller snarare på grund av nyligen varslade vårdbiträden som varit ute och supit på lunchen, om jag inte minns fel – blir Bradley förväxlad med en annan patient, och vaknar upp efter ett komplett könsbyte.

Bradley måste försöka anpassa sig till livet som Jackie och fastän skrattet, när jag några år senare hittar den där boken igen, fastnar lite i halsen av hur romanen konstruerar kvinnlighet – den tuffe Bradley blir gradvis notoriskt renlig, fåfäng, sentimental och kärnfamiljslängtande – så blir jag ännu mer drabbad av hur starkt mitt tonårsjag ändå kunde identifiera sig med det här främlingskapet, för att inte säga äcklet, inför den egna, plötsligt förändrade kvinnokroppen.

Huvudpersonerna i Jessica Schiefauers roman Pojkarna – 14-åringarna Kim, Momo och Bella – befinner sig i just det där glappet. Deras kroppar liksom älgar före, förvandlas helt oombett till utsatta objekt. Killarna på skolan stirrar, tafsar, kommenterar i detalj. Trycker ned. Förtrycker.

Bara för sig själva, hemma i Bellas växthus, har tjejerna en frizon. Där spjärnar de emot med näbbar och klor, för att få fortsätta vara barn eller kanske helt enkelt fortsätta vara människor. De leker, klär ut sig, firar egna ritualer och festar, dansar, tjoar, skrattar och tjuter. Tar plats. Hörs. Men för sig själva.

Så kommer Bella över en mystisk planta. Den bara finns där, obeställd, bland hennes fröförsändelser, och i växthuset utvecklas den till en storslagen, skimrande blomma, omöjlig att artbestämma. På lek dricker flickorna en magisk brygd av dess nektar och plötsligt är de inte flickor längre. De förvandlas till pojkar över natten och de upptäcker ett helt nytt sätt att röra sig på stan, en annan självklarhet att vara.

Som killar möter de den oerhört strulige men karismatiske Tony. Bella och Momo ledsnar snart på hans destruktiva stil, men Kim är som förhäxad, och tjejerna glider isär. Frågan är om man kan vara mer sig själv som det ena eller andra könet – och Tony, vem är han egentligen? Är den han är med polaren Kim riktigare än den han kan vara med tjejer?

Med Pojkarna har Schiefauer skrivit en egensinnig liten roman om kön och identitet. Premissen är som lånad ur en drömsk och lekfull Shakespeare-komedi, men spelet mellan tjejer och killar vardagsrealistiskt och brutalt tecknat. Pojkarna är en saga, och något helt annat. Om att försöka hitta hem i sin kropp, i sin sexualitet. Om vem man är eller skulle kunna vara och vem som egentligen känner en.

Ella Andrén

Publicerad: 2011-08-31 00:00 / Uppdaterad: 2015-09-03 16:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4284

4 kommentarer

Är det bara jag som inte är så förtjust i Pojkarna? Tyckte den höll för mycket distans både mellan karaktärerna och gentemot läsaren. Blev väldigt olustig till mods när jag läste den och tycker också att det ges en väldigt ensidig bild av pojkar.

Emelie Novotny Redaktionen 2011-10-21 13:52
 

läs tex här på Helena Dahlgrens blogg Dark Places
http://helenadahlgren.wordpress.com/2011/10/18/fem-augustrelaterade-reflektioner/

Emelie Novotny Redaktionen 2011-10-21 13:53
 

Jag hade förväntat mig mer av Pojkarna. Boken hade fått så mycket possitivt. Men om jag ska vara ärlig så tyckte jag faktsikt inte att boken var såvärst jättebra.

Vissa bitar i boken var jättebra och intressanta att läsa, medans ibland var den långtråkig och jag fattade inte vad som menades.

Så jag blev lite besviken över att boken inte var så bra som jag hade föreställt mig.

Sofia Oregistrerad 2011-12-05 18:17
 

Jag gillade den ju, som sagt. Tycker att det är en suggestiv och intressant idé. Men jag tror nog inte att den här oerhört destruktive och störde Tony nödvändigtvis är en representant för pojkar överlag. Så uppfattade i alla fall inte jag det.

Tänker mig att Kim, som vantrivs så i den passiva, objektifierade flickrollen, i honom ser något helt annorlunda och att det blir väldigt farligt. Han är närmast maniskt aktiv och våldsam på ett sätt som jag kan förstå är tilldragande för någon som vägrar vara offer. Samtidigt är hans sätt att vara något som slår över, som blir att vara förövare istället. Så hur hittar man en position mellan de där polerna, eller utanför dem, där man slipper vara någondera?

Ella Andrén Redaktionen 2011-12-06 10:46
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?