Det tar lång tid att hitta in i Helena Bobergs debutdiktsamling Repuls. Innanför bokens pärmar är språket instängt och uppstramat, så som poesi kan vara, på gott och ont. Dikten rör sig sällan utanför den värld som jaget har byggt upp i sin relation till duet. När jag läst och lyssnat ett par gånger tänker jag att det förmodligen är just den instängdheten i poesins natur som gör det så lätt att ge upp och sluta läsa.

Sen tänker jag att detta kan gälla nästan vilken konstform eller genre som helst. Känner man sig inte inbjuden i det instängda, eller orkar inte anstränga sig för att ta sig in, är det lätt att helt enkelt ta avstånd. Det handlar såklart också om språk och språk, röst och röst, tillfälle och tillfälle. Alla sånger är inte för alla, men för konsten, eller kanske mest för människornas skull, går det att öppna sig lite och se efter.

Helena Boberg har haft Roman PolaÅ„skis film Repulsion som inspiration när hon skrivit. Liksom filmens huvudperson tampas Helena Bobergs diktjag med bortstötning. Både sin egen och den andras. Den egna bortstötningen är inget enkelt, tycks ofta ofrivillig och en del av allt det komplicerade som det innebär att ha en relation till en älskad. Diktens du ändras, liksom förhållandet och jagets känslor till det. Jagets förmåga att växla identitet, att födas i den andras blick och närvaro/frånvaro liksom i sig egen, finns också här. Därtill handlar det om narcissism. Att söka efter sig själv i andra och älska det. Eller hitta sig själv i andra och hata det.

Det finns inte ett du som inte är jag. Där sviker jag dig.

Jag tycks outtömlig

Det är inte vackert

Det är den sortens sökande som jag får för mig att många av oss sysslar med och som går att hitta i texter lite överallt. Kanske framför allt i poplyriken. Då och då känns det som att Helena Bobergs diktsamling är en sorts formgiven och mer komplex poplyrik innanför pärmar. Liksom en poptext rör den sig mest i relationernas stängda rum, visar kärlekens ambivalens och identiteternas svårigheter. På samma sätt växlar också texten från att å ena sidan verka skriven med magen till att börja iaktta och analysera jagets känslor.

Här finns stråk av en mors kärlek och begränsningar:

Min identitet rubbas –
Det doftar av bröstmjölk här
Det finns inslag av människa.
Jag måste påminna mig om att drabbas, att flämta

Jag hittar genusproblematiserande rader som får mig att tänka på Edith Södergran och hennes Dagen svalnar:

Jag vill inte älska eller namnges. Jag uppgår i mina brister.
Överskrider inte. Galen eller kvinna?
Jag vill ha något som inte är mitt.

(…)

Nu ser jag hur jag har gjort mig till åtlöje
Tårarna är av vanmakt. Jag är rasande
Jag var aldrig kvinna

Repuls blir efter många läsningar en diktsamling som i sin instängdhet tycks obegränsad. Den är en uppslagsbok över relationernas oändliga motsättningar. Jag hittar hela tiden nya rader som fascinerar, skimrar och gestaltar det som finns innanför kärlekens väggar.