”Jimmie Åkesson skulle förmodligen ha älskat titeln på den här boken” sa Emmy Abrahamson när hon presenterade sin debutroman hos Rabén & Sjögren i våras. Vad Jimmie Åkessson eventuellt tycker vet jag inget om, men för mig är ”utlänning” inget ord som klingar särskilt neutralt år 2011. Därmed har Emmy Abrahamson dragit min uppmärksamhet till sig redan genom bokens namn. Men Min pappa är snäll och min mamma är utlänning har inte så mycket att göra med främlingsfientlighet. Den handlar i stället om att plötsligt få upp ögonen för kulturskillnader, att växa upp, att handskas med förälskelse och vänskap och att försöka få allt det där att gå ihop.

Alicjas mamma Beata är ursprungligen från Polen. Alicja själv är nästan sexton och har just upptäckt att Beata ibland, eller oftast, är otroligt pinsam. Beata brukar till exempel smälta ner möglig ost till lasagnesåsen. Hon föreslår att Aliscja ska tvätta ansiktet med urin för att bli av med finnarna, bjuder Aliscjas kompisar på äcklig soppa och tar hem polska, illegala hantverkare.

# 236: Acceptera att inte bara alla släktingar i Polen utan även polisen i Ystad behöver känna till dina hudproblem.

Alicja är i en ålder då man plötsligt blir medveten om sina föräldrar och deras egenheter. Om bara ens föräldrar inte var så babbliga, jobbiga, töntigt klädda, hennarödhåriga, nördiga … eller polska. Då skulle livet vara mycket lättare. För iMin pappa är snäll och min mamma är utlänning handlar det mer om att bli medveten om den egna familjekulturen än om egentliga kulturkrockar. Hennes mamma är från Polen. Hon lever med polska traditioner. I en tonårings fjärilsfladdriga huvud blir detta stort, fyller till slut hela huvudet. Inte så mycket för att det är just polska traditioner, men för att det hindrar Alicja att som, för att citera Elin i Fucking Åmål, vara ”precis som alla andra”.

Beata är utan tvekan den karaktär som tar mest plats i boken, vid sidan om Alicja själv. Hon är färgstark och egen, men tyvärr också en aning endimensionell. Jag vill veta mer om Beata, vill se hennes andra sidor. Detsamma gäller Alicjas vänner Natalie och Tysta Marie. Här finns en intressant klassproblematik (Alicjas fallfärdiga hus vs Natalies fina villa i stan) och familjeproblem (alkoholism) som skulle kunna få mer plats utan att störa handlingen som helhet.

Emmy Abrahamson skriver med humor. Det är en humor som har värme och empati och som aldrig spårar ur och tar seriositeten ur ungdomsromanen, som så ofta annars kan hända när det ska skrivas roligt för ungdomar. Det finns balans i hennes skämtande. Att hon väljer att mixa traditionella teman som förälskelse och vänskapstvister med kulturförvirring är också uppfriskande.

Som åttiotalist upskattar jag att boken utspelar sig på det sena 80-talet, eller möjligtvis tidiga 90-talet. Här regerar kassettbanden, Gyllene tider-imitationerna och de varma sommardagarna på stranden där man kan tänkas se folk från skolan. När man vill prata med killen man gillar, måste man helt enkelt ringa honom. Inte ett facebookmeddelande eller sms i sikte.

Emmy Abrahamsons debutroman är läsvärd och sticker ut tematiskt i den mängd fina ungdomsböcker som getts ut under våren. Fortsätter hon att utveckla sin sköna ton och sina karaktärer kan nästa bok bli ännu mer intressant.