Vintern 2008-2009 skrivs 3000 nya arbetslösa in vid förmedlingarna i Frankrike varje dag. Journalisten Florence Aubenas söker arbete i staden Caen för att kunna beskriva effekterna av finanskrisen. I sitt CV utelämnar hon uppdragen i Rwanda, Kosovo och Afghanistan. Hon nämner inte att hon varit kidnappad drygt fem månader i Irak. Hon blir en annan Florence Aubenas: 48 år med enbart gymnasiebetyg, tidigare försörjd av sin man men nu frånskild. För henne finns bara en typ av jobb på arbetsförmedlingen:

Lokalvårdare, vad tror ni om det? Det är ett framtidsyrke, men ni måste bestämma er på en gång./…/ Om ett eller två år kommer företagen bara att anställa diplomerade städerskor. Då blir det för sent för såna som ni, som saknar kvalifikationer. Ni måste ge er in i det nu för att ha någon chans.

Det blir en jakt på enstaka städtimmar. Kollektivet av städande kan skrubba i en koreografi anpassad för trånga utrymmen. Leende och positiva hanterar de städmaskiner och drar sig diskret undan när kontorspersonal tar sig ett nyp vid skrivborden efter arbetstid. Hur de än sliter räcker tiden inte till. Det är ingen idé att protestera. Alla måste ha mat.

Vad är då trösten i det miserabla? Kanske att situationen till viss del är gemensam. Till och med arbetsförmedlarna krisar och blir debriefade. Situationen är absurd. Och vem har mest värdighet? Den som lägger ut pappersbitar som fällor för städarna eller den som förstår men ändå plockar upp?

Florence Aubenas tecknar olika människoöden med värme. Som städerska kan hon inte vara alltför nyfiken och gå på djupet. Bland kamraterna finns Victoria som försökte kämpa politiskt men blev sviken av facket. Sparkade Laetitia ställer till med stort kalas. Tjusiga Mimis hemlighet gör en städare blek. Marguerite har ett ändlöst tålamod med sin klumpiga städkamrat.

Efter sex månaders slit blir Florence Aubenas erbjuden fast anställning. Hon har lovat sig själv att inte ta en fast anställning från någon. Uppdraget är slutfört.