Det är förstås Gregory Maguires re-write Wicked. The Life and Times of the Wicked Witch of the West som gjort mig nyfiken på L Frank Baums klassiska barnbok. Innan dess är det framför allt filmen från 1939, med Judy Garland som Dorothy, flickan från Kansas som färdas med en tornado till det magiska landet Oz, som blivit urbilden för mig – även om den trängs i min dvd-hylla med både Mupparnas variant och med The Wiz, 1978 års tappning med bland andra Diana Ross och Michael Jackson i rollerna.

Trollkarlen från Oz intar onekligen en särställning i amerikansk populärkultur, och därmed i vår egen. Här sitter jag alltså med originalberättelsen och jo, jag är lite besviken.

Till någon del beror det på de båda förorden den här utgåvan har. Det första är skrivet av en Donald A Wollheim och är den vanliga hyllningen till författaren och hans verk. Wollheim kallar böckerna – för det som från början var tänkt som ett enskilt äventyr blev en publiksuccé och både Baum och andra, efter hans död, fortsatte att producera böcker om Oz på löpande band – för ”odödliga”, det är ”en av världens mest älskade böcker”, ”den första amerikanska sagan” och ”en satirisk berättelse som var lika mycket ämnad för vuxna som för barn”.

Baum själv tar framför allt fasta på sin avsikt att skriva en modern saga, som till skillnad från folksagorna är befriad från

alla de ohyggliga och bloddrypande händelser som författarna konstruerat för att ge varje saga en godtagbar sens moral. Modern uppfostran omfattar sociala beteenden; därför söker nutidens barn bara underhållning i de underbara sagorna och avstår gärna från alla bloddrypande händelser.

Var får han det ifrån? Och nu syftar jag långt ifrån bara på de otaliga forskare som anser att folksagorna på något sätt speglar grundläggande psykologiska utvecklingsprocesser – sådant är jag måttligt insatt i – men vad som skulle göra Trollkarlen från Oz till en så mycket modernare saga än andra sagor är för mig ett mysterium. Ondska och godhet är lika stereotyp som alltid, och de där grymheterna råder det knappast någon brist på. En häxa mosas under ett hus, en annan smälts till döds, Plåtmannen var en gång en människa som fick samtliga kroppsdelar avhuggna av en förhäxad yxa och dessutom slaktar Dorothy och hennes vänner alla häxan Västans djur, däribland 40 vargar (saga eller verklighet, vargarna är alltid, alltid onda och måste dö, tydligen).

Att berättelsen har en modig liten flicka i huvudrollen förtas ganska duktigt av hur tröttsamt väluppfostrad och noga med att tvätta sig varje morgon Dorothy är. Däremot är de tre vännerna på jakt efter hjärta, hjärna och mod – något de naturligtvis utvecklar under resans gång snarare än kan få av någon trollkarl – en ganska söt historia (och W W Denslows sött menlösa illustrationer matchar den utmärkt). Hela det fantastiska ”Tänk om”-konceptet fungerar säkert ganska bra för mindre barn, även om det faktiskt inte känns enormt konsekvent eller väl genomfört för en vuxen. Så ”en berättelse för alla åldrar”? Faktiskt inte.

Däremot är det lätt att se vad som inspirerade – eller kanske provocerade? – Gregory Maguire till att skriva vuxenvarianten Wicked. Visst finns här frågor att ställa, saker att utveckla. Varför är den gula tegelvägen bitvis i så dåligt skick? Var kommer Smaragdstadens rikedom från? Vilka barndomstrauman har gjort Lejonet så fegt? Och vad är det egentligen som gör häxor goda eller onda?

Så visst gjorde Frank Baum något stort när han med Trollkarlen från Oz grundade sitt sagorike. Inte skulle man vilja vara utan alla varianter, anspelningar och omtolkningar den har gett upphov till. Det gör Trollkarlen från Oz på en gång omistlig och faktiskt ganska, tja, mistlig.