Första sidan i diktsamligen är hämtad från Wikipedia:

Sjöfarandet är framförandet
av fartyg till sjöss

Andra sidan, också från Wikipedia:

Ett fartyg är en farkost
som kan transportera
personer eller gods

Och så fortsätter det.

Jaha? Att plocka några rader ur Wikipedias artiklar kring navigation och, med vissa egna tillägg, sampla ihop det till en glest satt diktsamling. Det är väl okej som utgångspunkt. Men varför så opersonligt, varför så många navigationstermer utan antydan om hur läsaren skapar existentiellt djup? Ämnet navigation är dramatiskt med rötter tillbaka till Odysseus; ge oss mer kött, smak, lukt. Mer liv. Mer poesi.

Ungefär så gissar jag att den normala läsaren reagerar på Kristofer Flensmarcks diktsamling Navigation. Åtminstone är det en vanlig reaktion när man letar runt på nätet, man hittar ingen väg in i dikten. Ofta med hänvisning till att Flensmarcks tidigare diktsamlingar Almanacka och FPS med en liknande samplingteknik istället lyckades beröra på djupet.

Jag reagerar likadant. Om man försöker dra dikten i centrallyrisk riktning eller försöker hitta en personlig väg genom texten så hotar läsningen att gå i kvav. Det finns en dramatisk kurva genom texten, från stiltje till orkan, och diktsamlingen avslutar med en metatext om en datorskärm, en pixlad båt och en jpg-bild. Så visst går det att få det till att boken berättar en traditionell historia. Men är det inte en alltför allmän historia?

Min första reaktion var att sampla en recension ur precis samma artiklar som Flensmarck använt för att skriva sin dikt. Tänkte att det skulle bli ett coolt svar på en medvetet ogenomtränglig dikt. Men vid omläsning tyckte jag mig se en annan väg.

I sin självbiografi skriver Roland Barthes att han ogillar när någon skapar sig en bild av honom. En relation som adjektiviserar står på bildens sida, dominansens sida, dödens sida. I Marocko, menar Barthes, befann han sig i en adjektivlös värld, ingen förväntade sig något och han fick varken tack eller kritik. Inledningsvis tröttsamt men snart uppfattade han det som civilisationens triumf. En relation där man inte har en bild av vem den andre är.

Kan man tänka sig en läsning som går i denna riktning? Som pendlar mellan det tröttsamma och en cilvilisationens triumf? Vill Flensmarck att vi blir Barthes marockan och inte gör oss någon bild av texten? Påstår Flensmarck att världen kan bli större just för att vi stannar kvar i det vi ser och inte försöker ge texten ett djup, en historia? Kan vi tänka oss att Flensmarcks dikt lämnar den bestämde, namngivne, adjektiviserade individen för att bli mer allmän, för att bli människa? Är det därför han hämtar sin diktsamling ur Wikipedia, det mest allmänna och demokratiska vi har, ett uppslagsverk som alla kan ändra i, en plats där en privat åsikt är omöjlig?

Vi försöker läsa som Barthes marockan:

Att läsa vattnet rätt
är något som varje sjöfarare
lär sig genom lång erfarenhet

Gör dig inga associationer. Läs inte metaforiskt. Gå inte på djupet. Låt inte texten flyta ut. Dikten är inte en varm polkagrismassa som kan tänjas ut och vridas till den form du för tillfället har inom dig, till det du först kommer att tänka på. Gör inte texten till din spegelbild. Fyll inte i orden med vad du redan tror dig veta, fyll inte i med de adjektiv du redan kan. Stanna kvar i det lästa och se vad som händer. Försök att hitta friheten i att inte behöva uppfinna den historia du ser formas där bland orden.

Läs om igen. Stanna kvar vid ytan. Händer något?

Detta sätt att läsa är utopiskt. Det är omöjligt. Men är inte utopin länken mellan det möjliga och det omöjliga? En fruktbar utopi kan ge oss svindel och få oss att hoppas inte bara på det vi redan ser, utan också på det vi inte ser. Ett annat sätt att läsa. Och om Flensmarck bjuder in till en sådan läsning, ja, då har han skrivit något stort och viktigt.