I år fyller Georges Perec 75 år. Det är ingen ålder för en författare. Så trots att han enligt envisa rykten dog redan 1982 fortsätter han ge ut böcker.

Det är av intresse att notera att om den vänstra (eng. left) hjärnhalvan togs till analys var den högra hjärnhalvan kvar (eng. left).

Perec är ju känd för knasiga formexperiment – hela romaner utan bokstaven E, fascismen i form av ett sportreferat från en påhittad sydamerikansk ö, sin barndom i lösryckta korta minnen, hela romaner utan någon vokal förutom bokstaven E, en roman med 99 kapitel som utspelar sig i olika rum av en byggnad i samma stund, etc etc. Cantatrix Sopranica L, skriven tillsammans med vännen Harry Mathews, är alltså en samling noveller utklädda till vetenskapliga avhandlingar, komplett med källhänvisningar, tabeller, histogram och lärt språk så felfritt att översättaren behövde kalla in experter i en mängd fält.

Titelnovellen är till exempel en mycket noggrann studie av teorin att sopraner gallskriker när man kastar ruttna tomater på dem. Han är väldigt noggrann och vetenskaplig, citerar andra akademiker som Marks & Spencer, Chou & Lai, och Others, Colle & Ethal för att få fram likvärdigt jämförbara resultat:

Vid slutet av försöken övergöts sopranerna med olivolja och 10% Glenfiddich och inkuberades vid 412°C i apelsinjuice i 47 timmar.

I slutändan har han mycket riktigt också mätt upp, bevisat och beskrivit den s k skrikreaktionen. Han går sedan vidare till att behandla hybridiseringen hos några sällsynta fjärilarter (som, visar det sig, utrotades innan avhandlingen gick i tryck, men fjärilarna är väl inte lika viktiga som lepidopterologin?), betydelsen av namnet på en kulle på ett fullständigt platt fält, en levnadsbeskrivning av den fullständigt okände uppfinnare som gav världen både skruvmejseln och en gnomliknande hushållsrobot men på grund av bristande kommersiell framgång fick stuva undan dem på vinden och därmed gav upphov till begreppen ”ha en skruv lös” och ”ha tomtar på loftet”… etc etc etc. Neurologi, biologi, litteraturvetenskap, lingvistik, fysik… han visar sig behärska den ena vetenskapen efter den andra till perfektion. Eller ja, det påstår han i alla fall, och hans källor (som vi har förtroende för eftersom han påstår att de är trovärdiga) håller ju med honom, och själva språket han använder gör ju att vi måste lita på att han vet vad han pratar om.

Så är då det här något mer än bara en Monty Python-aktig parodi på allt vad fackidioter (eller dem som tror blint på fackidioter) heter? Inte för att det är en dålig sådan, men jo, det kanske det är. Perec lekte alltid med former, men det låg alltid nattsvart allvar i botten på hans tokfranserier – gång på gång kom han tillbaka med detta om frånvaron, att som den ende i sin familj som överlevde judeutrotningen fanns det så mycket frånvaro runtomkring och inuti honom att han inte ens kunde sätta ord på det. Cantatrix Sopranica drar det till en spets, ställer upp en formellt perfekt och enligt academicas lagar oemotsäglig beskrivning av något som, när man skalar av det självsäkra fackspråket, uppenbarligen är rent jävla nonsens. Någonstans känns den lustigt nog som en av Perecs mest aktuella böcker, i dessa tider av både vetenskapsförakt och wikipediaexpertis. Har någonting väl etablerats i skrift, med hänvisningar till andra skrifter, måste det väl vara sant? Annars skulle vi ju behöva tvivla på allt som skrivits av lärda herrar som studerat detta mer än vi…

Men framför allt är den nog just det den ser ut att vara: ett kul formexperiment, skrivet vid sidan av av en författare som då och då behövde få asgarva åt allt det torra fackspråk han läste på sitt egentliga jobb som arkivarie. Har du inte läst Perec förut är det nog inte här du ska börja, men är du redan frälst kan du mycket väl älska den.