Norrtullsligan utgörs av de fyra kontoristerna Elisabeth, Eva, Baby och Emmy. De bor tillsammans i hyrda rum vid Norrtullsgatan i Stockholm, det är tidigt nittonhundratal. Kvinnor får arbeta och betala skatt, men inte rösta. Och samhället ser det fortfarande som allra bäst om de snarast möjligt hittar någon att gifta sig med, och på så sätt kommer bort från förvärvsarbetet.

Det som slår mig först när jag läser är hur rolig Norrtullsligan är. En hundra år gammal bok, från 1908 – på något sätt tänker jag mig inte att äldre litteratur kan vara rolig. Men det är kvick dialog, självironiskt, ibland elakt, ofta väldigt träffsäkert. Och dialogerna är inte sällan av ren crazy-karaktär, ungefär som något Rocky och hans kompisar skulle kunna säga.

Norrtullsligan tillkom som följetong i Dagens Nyheter, och det märks på kvickheten i vändningarna och den glada tonen. Boken är kort, och visst hade man gärna läst mer om de fyra huvudpersonerna och om hur samhället såg ut, men boken är helt enkelt inte skriven för att vara en djuplodande politisk analys eller historieundervisning.

Dock är det politiska långt ifrån otydligt, och dessutom mångfacetterat. Mest intressant tycker jag att det är hur också kvinnorna själva reproducerar det system som de lider under, hur också de innerst inne längtar efter äktenskapet och kärleken, det vill säga efter att följa normerna och slippa bli ifrågasatta. Mekanismer som denna finns också i dagens samhälle: det är svårt att vara fortsatt lojal med sina tidigare olycksbröder när man själv kommit upp sig, oavsett om det gäller i fråga om klass, anseende eller rikedom. Är man istället kvar på botten är det avundsjuka man lider av, det kan vara svårt att unna någon annan det man själv inte uppnått.

Frågan om lojalitet inom gruppen är det som får det att bränna till i Norrtullsligan, och den berör också den andra stora politiska frågan i boken: den om kvinnornas löner och förhållanden på arbetsplatsen. De tjänar långt mindre än männen och det går knappt att försörja sig på lönen, vilket inte heller är meningen eftersom de ju ska bli försöjda av män. En stor del av problemet är att de inte har något förhandlingsutrymme: kräver du högre lön blir du avskedad och det finns tusen andra som gärna tar din plats. Det är inte svårt att se en parallell till dagens gästarbetare i till exempel Thailand, eller illegala invandrare här i Sverige.

Lättast blir då att inte säga något om missförhållandena, att hellre hålla sig väl med arbetsgivaren än med sina medarbetare, att hålla ryggen fri och avhända sig ansvar för det som händer. Man ursäktar sig själv, man tar inte de konflikter man kanske borde ta; men man kan heller inte se att det skulle ha hjälpt någon om man hade gjort det. Det går inte att fördöma förhållningssättet, bara att önska att man själv är stark nog att välja annorlunda om man hamnar i en liknande situation. Som allra starkast blir Elin Wägners bok i de partier när dessa frågor ställs på sin spets inom huvudpersonen Elisabeth och i hennes relation till vännerna: otroligt stark och väldigt angelägen.