Börjar bläddra i Som jag vill vara en seg kväll i lånedisken och kan bara inte lägga ned den. Den fumliga tonårsförälskelsen, fjortisfestandet, de enorma konsekvenserna och besluten – min inre tonåring är helt enkelt förtrollad.

Och det håller i sig. Till och med när jag läst ut romanen har jag svårt att släppa den. Bär runt den lite planlöst i lägenheten. Läser om somliga scenen. Får lite lätt abstinens. Vill ha mer.

Jessica är 15 år och förälskad i Arvid. Bästisarna viskar och puffas och menar att han nog är kär i henne också. Och så får de varandra, ganska omgående. På en alkoholindränkt fest, i ett gästrum någonstans på övervåningen. Det är lite fint. Väldigt fumligt och faktiskt svårt att fokusera blicken, men fint. De blir ihop.

Tills Jessica inser att hon är gravid. Och att hon kanske eventuellt skulle vilja behålla barnet. Då går hennes hittills mycket coola och stödjande mamma i taket. Arvid slutar prata med henne och hans advokatpappa hotar med att stämma Jessica för förtal om hon berättar för kompisarna på skolan.

Det är precis så där melodramatiskt som det väl skulle vara att bli gravid som 15-åring och von Bredow vrider och vänder känsligt på reaktionerna. Någon okontroversiell roman är det ju inte. Allvarligt talat är jag inte säker på att jag skulle sätta den i händerna på min 15-åriga dotter, om jag hade någon. Både den galet revolutionerande processen att faktiskt sätta en ny människa till världen och Jessicas kamp för den egna känslan inför alltsammans, är bara lite för suggestivt, läskigt och lockande på samma gång.

Alltsammans är ju så spännande, upprörande, tankeväckande. Här finns så många bra karaktärer och relationer att sätta sig in i, så starka känslor att känna och tankar att fundera vidare på. Inte minst mammorna – förutom Jessicas egen också bästisen Louises – är intressanta figurer och i stor utsträckning är det här en roman om starka kvinnor och deras inbördes relationer.

Kärleken Arvid blir mer sekundär, men vad gör man å andra sidan som 15-årig kille i den här situationen? Det som för Jessica är en hel process blir för honom mer av en kalldusch, ett plötsligt och overkligt, skrämmande besked och förstås en sensmoral. ”Det händer alltid en gång!” som mamma Siv snusförnuftigt konstaterar. ”Man kan inte bli mer gravid för att man ligger med varann många gånger!”

Ändå vet jag inte vad hon egentligen gör med Arvid, von Bredow. Han är en undflyende figur och inte sällan defensiv och taskig, men jag blir lika förälskad i honom som Jessica är. Kanske skriver hon honom så öppet att man liksom lätt projicerar sina egna tonårsförälskelser på honom? Jag blir inte riktigt klok på det, men jag är imponerad.

Det här är det första jag läst av von Bredow. Det lär inte bli sommarens sista.