Sedan jag hörde ”Running up that Hill” på radio när den släpptes som singel, så har jag haft Kate Bush som en av mina stora idoler, eller förebilder, om man så vill. Hon dansar fantastiskt, sjunger fantastiskt och gör riktigt underbara låtar. Tycker jag, i alla fall. Samma sak verkar Deborah M. Withers tycka, som startade ett eget förlag för att kunna ge ut denna bok, där hon går igenom flera av Bushs skivor, låt för låt, och analyserar dem utifrån sina samlade teorier och erfarenheter som akademiker och queerperson (enligt egen utsago i en intervju, se pdf-länk här på sidan). Hon drar paralleller till allt från Edward Saids Orientalism till Luce Irigarays feminism- och genusteoretiska verk, genom att dels givetvis lyssna på låtarna, men dels ha plöjt igenom intervjuer, biografier och internetfora i största allmänhet, där Kate Bushs idéer kommer fram eller diskuteras.

I egenskap av icke-genusteoretiker blir jag lite matt emellanåt, när hon drar enorma växlar på precis allt möjligt, känns det som, och samma sak när hon dissekerar skivorna Lionheart och Never for Ever och stämplar dem som totalt orientalistiska, d.v.s. att de glorifierar den feminiserande och mystiska bilden av ”Österlandet” (framför allt arabvärlden) som har spridits sedan medeltiden runt om i Västeuropa. Jag är inte så säker på att Withers har så mycket på fötterna i alla sina idéer här – en känsla som återkommer flera gånger, bland annat när hon senare kopplar ihop Bushs karaktärer med det hon kallar magick (ja, med -ck-), det vill säga naturmagi, traditionell häxkunskap. Hon hävdar att ”för dem som praktiserar magi kommer otvivelaktligen BFS:ets verk att genljuda på ett djupare plan”. Inte för att jag sysslar med magi, men jag undrar om författaren inte bara ser sig själv i andra där. Det märks också på att hon har lite dålig faktakoll på andra ställen – Dagensbok.coms flitigare läsare kanske har koll på vampyrfilmerna i historien, och det är inte 1922 års Nosferatu som får låna en del av sitt soundtrack till skivan Hounds of Love, utan 1980-talsversionen.

Karaktär var ordet, sa Bull: Withers har för enkelhetens skull skapat något hon kallat BSF: Bushian Feminine Subject. Detta är den karaktär som hon anser föds i och med första skivan och som genomgår liv, död och återfödelse under Bushs karriär (här fram till 2010, eller snarare 2005, då skivan Aerial släpptes). Här har Withers i och för sig en poäng, för hon får verkligen ihop BFS:ets historia och karaktär – en mångfacetterad, skiftande och ibland uttalat feminin, ibland snarast androgyn karaktär. Födelsen 1978 och de skakiga barndomsåren och ”tonåren” under de första skivorna fram till The Dreaming 1982 gås igenom noga, sedan hoppar Withers ända fram till skivan The Red Shoes som släpptes 1993, där hon anser att Bushs feminina subjekt dör, för att sedan återfödas på Aerial år 2005. Skivan Hounds of Love får ett eget kapitel fokuserat på B-sidan (den släpptes på den tiden då alla skivor hade en A- och en B-sida) med undertiteln The Ninth Wave. Withers får inte riktigt in den i sin förutfattade kronologi, utan stopar in den flera år senare, i direkt anknytning till Aerial.

Boken är absolut till för dem som lyssnar på Kate Bush, eller som vill börja göra det. Den är till för dem som gärna vill ha lite tanke bakom sin musik, för boken väcker många nya tankar under läsningen. Som tur är kan jag i princip återkalla samtliga låtar i huvudet när jag läser om dem, men för den som inte kan det, behövs nog alla låtar nära till hands under läsningen. Boken kräver ett kritiskt sinnelag, för det är många påståenden och idéer, men den är rolig. Withers får till det på många sätt och vis, och ger verkligen ett annat djup till låtarna. Det hade gått mig helt förbi att Kate Bush var såpass politisk som hon ändå är, och vissa paralleller mellan skivorna hade jag också missat, så det är verkligen givande läsning för den som uppskattar eller vill uppskatta denna mångfacetterade artist.