Recension

: Goethe und Schiller: Geschichte einer Freundschaft
Goethe und Schiller: Geschichte einer Freundschaft Rüdiger Safranski
2009
Carl Hanser Verlag
9/10

Om inspirerande vänskap

Utgiven 2009
ISBN 9783446233263
Sidor 343
Språk Tyska

Om författaren

Rüdiger Safranski, f. 1945, är en tysk filosof och författare. Han studerade filosofi, tysk litteratur, historia och konstvetenskap i Frankfurt am Main och Berlin. Hans avhandling från 1976 handlade om utvecklingen av tysk arbetarlitteratur. Sedan 1987 arbetar han som frilansskribent. Han är framför allt känd för sina biografier om Friedrich Schiller, E.T.A. Hoffmann, Arthur Schopenhauer, Friedrich Nietzsche och Martin Heidegger. Han har fått många priser för sina böcker, nu senast 2009, tilldelades han Verdienstkreuz 1. Klasse, som i Tyskland delas ut för särskilda prestationer inom politik, näringsliv, kultur och humaniora.

Sök efter boken

Den 13 juni 1794 skrev den 34-årige Friedrich Schiller, som var anställd som professor i historia i den tyska universitetsstaden Jena, sitt allra första brev till den 44-årige Johann Wolfgang von Goethe, med den inledande frasen:

Hochwohlgeborner Herr,
Hochzuverehrender Herr Geheimer Rath!

Brevet han skrev skulle inte färdas så långt från Jena, bara knappt två mil, för Goethe bodde sedan 1775 i Weimar, där han genom hertig Karl August av Sachsen-Weimar fått anställning som minister vid stadens hov. Efter tio år i Weimar och en längre vistelse i Italien, behövde Goethe inte längre arbeta för sitt uppehälle för hertigen, utan fick sin lön ändå, medan han istället kunde leva ett liv fyllt av fritt skrivande och fri forskning.

Friedrich Schiller kontaktade Goethe, eftersom han ville starta en ny litterär kulturtidskrift, Die Horen, som han ville skulle bli så betydelsefull och framgångsrik som möjligt. Därför ville han mycket gärna ha Goethe som medarbetare och skribent i tidskriften. Schiller beundrade Goethe djupt, men han var också avundsjuk på honom. Goethe hade lyckats med det mesta han företagit sig och allt verkade ha gått så lätt. Själv hade Schiller fått kämpa hårt för sina litterära framgångar och han var dessutom sjuklig. Att få Goethe som medarbetare var alltså en dröm.

Den 24 juni, 11 dagar senare, svarade Goethe på Schillers brev. Man kan lätt tänka sig hur Schiller kände sig när han fick svarsbrevet i sin hand. Hur nervös han måste ha varit innan han läst brevet och förstått att Goethe mycket gärna ville bidra med texter till tidskriften. Så här börjar ett av litteraturhistoriens mest berömda och betydelsefulla vänskapsförhållande. Goethe hade dock redan innan de båda lärde känna varandra, haft stor betydelse för Schiller. Det var han som med sitt inflytande och med sina rekommendationer ordnat en professur i historia för Schiller vid universitetet i Jena. Men de hade träffats enbart mycket flyktigt. Även om Schiller och Goethe var olika på väldigt många sätt, utvecklade de trots detta en djup personlig vänskap, och närmade sig varandra vad gällde litterära mål. Goethe hade förutom litteraturen ett stort intresse för naturvetenskap och konst, han var en närmast manisk konstsamlare. Schiller förde honom tillbaka till poesin, romanskrivandet och fick honom även att fullborda dramat Faust. Goethe å sin sida inspirerade Schiller bland annat att fortsätta skriva dramatik. De hade under tio års tid ett livligt tankeutbyte, genom sina intensiva brevväxling, som varade fram till Schillers död 1805. 1015 stycken brev som skickades mellan dem finns bevarade. Men de träffades också ofta. Schiller besökte Goethe i hans hus i Weimar och Goethe bodde periodvis i Jena. De läste varandras verk i takt med att de skrevs, de kommenterade och gav råd, lånade varandra böcker och artiklar, och diskuterade även filosofi och politik. De skrev satiriska epigram tillsammans, som de utgav anonymt under titeln Xenien. De skrev båda ballader. De förenades i sin strävan mot antika ideal. Den litterära rörelse, där de stod i centrum genom sin vänskap och sitt samarbete, och som uppstod i Weimar och Jena i övergången mellan 1700-talet och 1800-talet brukar kallas Weimarklassicismen. Den handlade om att etablera en ny humanism, baserad på klassicismens, upplysningstidens och romantikens idéer.

Ämnet Johann Wolfgang von Goethe och ämnet Friedrich von Schiller, tillika ämnet Goethe och Schillers vänskap känns närmast outtömligt stort och den tidsepok under vilken de umgicks och samarbetade är också mycket spännande och intressant på många sätt. Att läsa Rüdiger Safranskis bok Goethe und Schiller: Geschichte einer Freundschaft (Goethe och Schiller: historien om en vänskap), som utkom i samband med firandet av att Schillers 250-årsdag, känns som en utmärkt och utförlig introduktion till allt detta. En enda bok är aldrig tillräcklig, men Safranskis är mycket minutiös, detaljerad och analyserande. Boken är som en mindre doktorsavhandling med en gedigen källförteckning, notapparat och ett personregister, som ju aldrig får saknas i en biografi. I tio år hade alltså de båda författarna skrivit till varandra, men också träffats, samarbetat och inspirerat varandra, samtidigt som de hade haft kontakt med en mängd andra betydelsefulla författare och filosofer. Kring dem fanns också kvinnor som betydde mycket för deras liv och framgång. Och det känns som att Safranski verkligen brinner för att skriva om allt detta. Boken verkar bygga till allra största delen på Schillers och Goethes brevväxling, och man litar på att Rüdiger Safranski har läst alla brev, eftersom det finns mängder av citat ur breven insprängda i kursiv stil i den löpande texten. Han har dessutom läst brev som de båda författarna mottagit från och skrivit till en mängd andra personer, vilka belyser händelseförloppen och olika konflikter, som uppstod med andra författare och filosofer. Breven måste vara själva grunden till all detaljerad kunskap och förståelse av hur dessa människor var, och de känns därmed omistliga. Men också ögonvittnens berättelser har naturligtvis varit betydelsefulla. Det berättas till exempel om hur man kunde se Goethe och Schiller promenera arm i arm, längs stranden vid floden Saale. Men det jag verkligen saknar i denna bok är illustrationer, det finns inte en enda. En biografi borde alltid innehålla bilder för att ytterligare levandegöra.

Vänskapen mellan de båda författarna betydde alltså mycket för dem båda, men på olika sätt. För Goethe innebar vänskapen med den tio år yngre Schiller att han tyckte sig återigen få uppleva sin ungdom. 1799 flyttade Schiller med sin familj från Jena till Weimar och kontakten med Goethe ökade ytterligare. I Weimar skrev Schiller på nytt dramatik: Wallenstein, Maria Stuart, Die Jungfrau von Orleans, Die Braut von Messina, Wilhelm Tell och den ofullbordade Demetrius.

Schiller, som varit sjuklig större delen av sitt liv, insjuknade efter ett antal år i Weimar svårt och avled den 9 maj 1805. Han var då bara 45 år gammal. Goethe var själv sjuk vid denna tid, och kunde och ville inte gå på hans begravning. Goethe skrev i ett brev till en av sina andra vänner, musikern Carl Friedrich Zelter, hur han kände det vid förlusten av Schiller:

Ich dachte mich selbst zu verlieren, und verliere nun einen Freund und in demselben die Hälfte meines Daseins.

(Det kändes som att jag förlorade mig själv, och jag förlorar nu en vän och i och med det hälften av min existens.)

Mer än 20 år efter Schillers död beslöt sig Goethe för att låta trycka och ge ut deras omfattande brevväxling. Detta skedde 1828-29.

Berättelsen om dessa båda mycket passionerade och kreativa författare, som levde så mycket av och för det de skrivit och skrev, och som skapat sig ett liv främst genom sin skönlitteratur, är mäktig, levande, rörande, och inspirerande att läsa. Många olika tankar och funderingar väcks också vid läsningen: jag funderar över vänskap, över gemensamt kreativt samarbete och ömsesidig inspiration. Jag funderar på varför vi i Sverige är så jämförelsevis ointresserade av tysk litteratur, och om varför denna biografi troligtvis inte kommer att översättas till svenska, och jag undrar också över varför brevväxlingen mellan Goethe och Schiller aldrig översatts till svenska. Jag tycker att det nu kan vara dags att översätta någon nyare tysk biografi om Schiller till svenska. Det utkom en svensk biografi om honom 1905, skriven av Cecilia Bååth-Holmberg, men det är ju mer än hundra år sedan. Det finns en hel del svenska böcker och svenska översättningar av böcker om Goethe. Men i höstas, i oktober 2010, hade Goethe!, en ny tysk film, premiär på tyska biografer. Varför har inte den påkostade filmen visats på svenska biografer?

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2011-05-07 00:00 / Uppdaterad: 2011-05-07 00:30

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4124

2 kommentarer

Intressant att läsa om dessa två. Tänk den som ändå hade en sån litterär vän. Är det inte så att höstens bokmässa kommer att ha tysk litteratur som tema?

Ingrid Lindqvist Oregistrerad 2011-05-07 22:03
 

Ja, det stämmer att bokmässan kommer att ha tyskspråkig litteratur som tema: http://www.bok-bibliotek.se/sv/nyheter/valkommen-till-bokmassan-2011/
Ska bli intressant!

Eva Björnberg Redaktionen 2011-05-09 22:22
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?