Recension

: Uppväxtklassiker
Uppväxtklassiker Lewis Carroll, Frances Hodgson-Burnett, Jean Webster, Louisa May Alcott, Maria Gripe
2011
Bonnier Repris
8/10

Det här med klassiker

Inför bokrean 2011 tog Bonniers fram två klassikerboxar, en med Äventyrsklassiker och en med Uppväxtklassiker. Den rosenslingrande, romantiska och vackra uppväxtboxen, illustrerad av Lina Bodén, tilltalade mitt rosa hjärta direkt. Den består av Pappa Långben, Unga kvinnor, Agnes Cecilia – en sällsam historia, Alice i Underlandet och Den hemliga trädgården. Äventyrsboxen är grällare i färgerna och fulla av händelserika situationer på omslagen, med titlar som Robinson Crusoe, Robin Hood och De tre musketörerna. Och det stör mig att Bonniers 2011 tar fram en tjejbox och en killbox. Jag kan på rak arm komma på miljoner alternativ till den nuvarande utformningen, gör två boxar och blanda upp titlarna, sälj boxarna tillsammans, gör en box med blandade titlar, eller helt enkelt gör vad som helst förutom en box som riktar sig till tjejer och en som riktar sig till killar! Robinson Crusoe var till exempel en av mina bästa läsupplevelser som barn, resten av titlarna i äventyrsboxen har jag inte läst. Undra varför? I uppväxtboxen har jag däremot läst alla titlar förutom Pappa Långben, därför börjar jag med den.

Pappa Långben handlar om föräldralösa Judy som efter uppväxten på barnhem får möjlighet att gå på college när en okänd mecenat förbarmat sig över henne. I gengäld vill han att hon skriver ett brev till honom varje månad och det är dessa brev som romanen består av. Boken är skriven redan 1912 av Jean Webster (pseudonym för Alice Jane Chandler Webster) och trots att händelseförloppet är lätt att förutse är det en bok som fångar mig då Judy är en tjej som vet att ta plats och säga vad hon tycker. Judy skriver sina brev med ett rappt och humoristiskt språk och med en blick på världen som bara är förunnat den som vuxit upp utanför den.

Kära Pappa Långben!

Jag har bytt namn.

I katalogen står det fortfarande Jerusha, men annars är jag bara Judy. Det är egentligen gräsligt att man själv ska vara tvungen att hitta på det enda smeknamn man någonsin har haft? Men ändå har jag inte hittat på Judy riktigt på egen hand. Freddie Perkins brukade säga det innan han kunde tala rent.

Jag önskar att mrs Lippet hade lite mer fantasi när hon hittade på namn åt barn. Efternamnen tar hon ur telefonkatalogen – Abbott står på första sidan – och förnamnen tar hon där hon hittar dem; Jerusha hittade hon på en gravsten.

Femtio år tidigare utkom Unga kvinnor, av Louisa May Alcott, om fyra systrar som växer upp under amerikanska inbördeskriget. De måste förhålla sig till familjens stigande fattigdom och att växa upp. Romanen är uppbyggd så att flickorna tycker synd om sig själva och deras väna, goda mor ger dem en berättelse med tydlig moral. Flickorna tar berättelsen till sina hjärtan och lovar att förbättra sig, att vara glada och lyckliga över varandra och allt de faktiskt har kvar.

Jos enda svar var att trycka sig tätt intill modern, och under den tystnad som följde uppsände hon utan ord den varmaste bön som uppstigit från hennes hjärta. Ty i denna bitterljuva stund hade hon lärt känna inte bara förtvivlans plåga och kval utan också självförnekelsens och självbehärskningens sötma, och ledd av sin mors hand hade hon kommit ett steg närmare den vän, som tar emot varje barn med en kärlek som är starkare än någon faders, ömmare än någon mors.

När jag läste Unga kvinnor i mellanstadiet var detta inget jag överhuvudtaget uppmärksammade, jag tror jag svalde berättelsen med hull och hår. Nu blir jag mest irriterad på moralen, på fromheten, på att någon gud är lösningen. Jag tänker att det måste ha varit hemskt att vara tjej och växa upp på 1860-talet, men att det måste ha varit ännu hemskare att böcker sågs som uppfostringsanstalter, för det är väl i böcker som drömmar och förhoppningar ska vävas?

Alice i Underlandet av Lewis Carroll känns som den yngsta boken i samlingen, om man ser till målgrupp. Jag vet egentligen inte om jag har läst den som barn, eller om jag bara fått den läst för mig, hört talas om den. Mitt minne av Alices äventyr i Underlandet är en skojfrisk, tokrolig berättelse där allt är möjligt. När jag nu läser känner jag mig obehaglig till mods och nästan lite stött, för alla är så elaka och nonchalanta. Av bara farten passar jag även på att se Tim Burtons tolkning av Alice i Underlandet och upplever ytterligare en version av den klassiska sagan. Där är Alice visserligen bland vänner men där blir det också en klassisk kamp mellan ont och gott och Alice blir till hjältinna. Jag kan tycka att det är synd att översättningarna inte är mer synkade med varandra, för när Alice i Underlandet numer finns på svenska önskar jag att The Cheshire Cat kunde fått ett svenskt namn istället för flera olika.

De böcker i boxen som berörde mig mest under min uppväxt är Maria Gripes Agnes Cecilia och Frances Hodgson Burnetts Den hemliga trädgården. Den senare har jag sett på film, läst på svenska, läst på engelska och sett på film igen, när jag var barn. Jag kunde återberätta handlingen från början till slut utan att missa en enda detalj. Det var något så fängslande med allt det hemliga, det stora huset, korridorerna, rummen, den oändliga heden. Men framförallt var det så fascinerande med trädgården, att bringa liv i något som legat i dvala så länge. När jag skriver det här är jag på mitt lantställe, våren har precis kommit och jag rensar och gräver i jorden. Även om mina torftiga tallbacksrabatter inte alls kan mäta sig med en bördig engelsk trädgård så lockas jag fortfarande av det där med att väcka jorden, hjälpa våren. Och Mary som från början är ett elakt, bortskämt och magert barn växer med trädgården. Att Frances Hodgson Burnetts språk är porlande vackert och virvlande över sidorna gör det inte värre och jag läser som jag aldrig läst förut.

Allting var så underligt och tyst, och det var som om hon hade varit hundra mil borta från alla andra, men på något sätt kände hon sig inte alls ensam. Det enda som bekymrade henne var om alla rosorna faktiskt var döda eller om någon av dem hade överlevt och skulle få blad och knoppar när det blev varmare. Hon ville inte vara i en riktigt död trädgård. Vad den skulle vara fantastisk om den var en riktig levande trädgård, och vilka mängder av rosor som då skulle blomma överallt.

Precis som hemliga trädgårdar lockade mig som barn så lockade tanken på att alla tider egentligen existerar samtidigt och att det kan öppnas vägar emellan dem. I Agnes Cecilia har Nora precis flyttat med sin fosterfamilj till ett nytt, stort gammalt hus och snart står det klart att någon eller något vill komma i kontakt med henne. I min värld hade det varit bland det mest spännande som kunnat hända mig, och Agnes Cecilia är en väldigt spännande roman som rör sig emellan tider och hemligheter. Det är en både otroligt hemsk och otroligt vacker berättelse och den trollbinder mig än idag mycket tack vare Maria Gripes känsliga och lyhörda berättarton. Att slutet sen är lite väl tillrättalagt förlåter jag utan tvekan.

Gemensamt för dessa böcker är att de skildrar tjejers vardag och drömmar, deras villkor och förutsättningar i olika situationer och tider. Unga kvinnor skrevs redan på 1860-talet och Agnes Cecilia, som får räknas som den moderna klassikern, 1981. Såklart slår det mig hur mycket ”flickboken” har förändrats under de 150 år som gått, men också hur lite. Jag är väldigt dålig på att läsa klassiker, jag tycker inte att det finns någon egentlig anledning att läsa böcker bara för att de skrevs för längesen. Men när jag läser alla dessa böcker i rad får jag ändå en känsla för tiden och hur det kan ha gått till då för länge sedan. Vilket också får mig att fundera på vilka böcker som skulle kunnat ha varit med i den här samlingen. Vilka som har valts bort. Vi kan aldrig täcka hela historien eller ge en helt sanningsenlig bild av hur det gick till eller hur det var, men samlingen Uppväxtklassiker kan ge en version, en del av den och på så sätt bli en viktig del av kvinnohistorien – oavsett hur tråkigt ett sådant perspektiv än är.

Emelie Novotny

Publicerad: 2011-04-16 00:00 / Uppdaterad: 2011-04-16 12:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4103

6 kommentarer

Håller helt med dig om att indelningen i tjejbox och killbox är vansinnig. Jag trodde knappt mina ögon när jag först läste om de här utgåvorna i DN, med den beteckningen och utan att skribenten framförde någon invändning, om jag minns rätt. När jag sen såg dem i bokhandeln framgick det att de kallades Äventyrs- och Uppväxt-klassiker, men som du säger, hela utformningen visar ju att det är Kill- och Tjej- som är meningen. För min del var De tre musketörerna en favorit när jag var 11-12. Men även Pappa Långben!

Gun-Britt Sundström Oregistrerad 2011-04-16 09:43
 

Bra skrivet! Tycker om att du kritiserar valet av att göra en killbox och en tjejbox. Det vore bättre av Bonniers att visa att den uppdelningen av könen inte är önskvärd att göra idag.

Lina Arvidsson Redaktionen 2011-04-16 12:04
 

Min kärlek till Pappa Långben gör mig grymt partisk. Så partisk att jag skrev ett argt svar på en dum recension (http://aldrigveterinar.blogspot.com/2011/03/han-borde-forstatt-att-sa-far-man-inte.html), mest för att det var ytterligare en ogenomtänkt attack på flickboken. Kort sagt: jag håller med dig.

Lisa Oregistrerad 2011-04-16 13:04
 

Tur att man kunde agera självständigt som barn. Jag läste då alla böcker som finns med i Äventyrsklassiker-boxen (utom Skattkammarön). Uppdelningen Uppväxtklassiker och Äventyrsklassiker är totalt obegriplig. Det är lika mycket äventyr i böckerna i Uppväxtklassiker. Gör om!

Eva Björnberg Redaktionen 2011-04-16 19:32
 

Jag håller med! Har läst lika många av böckerna i varje box (fyra av fem). Unga kvinnor har jag inte läst och Robinson Crusoe bara i en kortvariant som var så fantasiförstörande och trist att jag gav upp, sen försökte jag mig på en kassettbok med Robinson i tioårsåldern, men rösten var för sövande. Det känns som om dessa klassiker är mer aktuella idag än uppdelningen i flick- och pojkbox.

Anna Nygren Oregistrerad 2011-04-16 20:51
 

Lisa, har totalt missat Johan Hiltons minirecension av Pappa Långben, men håller med dig, jag förstår inte alls vad han menar och det är inte alls vad jag upplever när jag läser boken.

och tack för alla era fina kommentarer!

Emelie Novotny Redaktionen 2011-04-18 12:09
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?