Hon och jag ser in i varann. Som att klättra uppför de vilt blommande sluttningarna utan att känna det minsta trötthet. Vi är på djursidan, välkomna, åldras inte.

Så skrev Tomas Tranströmer i Sanningsbarriären 1978 och 33 år senare går Alex Shulman och ger ut en bok vars titel är en parafras på Tranströmers ord. En parafras som Schulman dessutom har fått beröm för av sin fru, som tycker att det är ”det vackraste nån sagt till henne”.

Alex Shulman säger det så bra där han sitter och berättar sin historia i veckans Babel. Det som man tänker. Att när till och med en sån som han, som aldrig tidigare hade hört talas om Tranströmer, som inte annars brukar läsa poesi, plötsligt kan öppna en Tranströmerbok och bli hänförd – då måste det vara något som är alldeles magiskt.

Men det är inte fullt så enkelt. När jag en kväll lägger mig med Tranströmers Samlade dikter 1954-1996 för att läsa om honom för första gången på flera år, är det som om ett stort motstånd kommer över mig. Eller nej. Det är snarare panik. För jag tar mig inte in i texten. Och det här som jag ju borde tycka om? Det här som är genialiskt? Det här som jag burit med mig i flera år, som varit som inbyggt i min skrivrytm och mina blodådror. Att jag faktiskt gått runt och sagt till folk att jo, Tranströmer är en av mina favoritpoeter. Är det inte längre sant?

För det är en annan sak med Tranströmer. Att så mycket pratas det om honom, så mycket hyllas hans ord, att till slut går det inte att urskilja vad som är den faktiska upplevelsen av poesin och vad som är något redan sagt. Eller känt.

Å andra sidan – går det att fråga sig då – vad är egentligen den faktiskt upplevelsen av poesin? Eller av någon text över huvud taget?

Jag gör ett nytt försök att hitta in i Tranströmer. Hittar:

Vi måste leva
med det finstilta gräset
och källarskrattet

och

Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.

och

Tåget förde med sig
ytterkläder och själar.

och

Det finns en ladas röda vägg.
Och det finns marker under vatten
som blanka risfält i ett Asien –
där stannar måsarna och minns.

och

En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varandra.

Jag tänker att kanske är det så enkelt ändå? Att för att läsa självklar poesi måste man frigöra sig från sammanhangen. Precis som Tranströmer gör, låta bara det vita pappret omringa. För att läsa Tranströmer enklast, och för att hylla honom på hans åttioårsdag, är kanske det bästa att inte prata så mycket om honom alls? Bara låta dikterna vara, som de är.

Fotograf: Ulla Montan.