Jag tycker mycket om när böcker skiljer sig från andra. När de gör saker lite annorlunda, men gärna så lite att det blir svårt att sätta fingret på. Det vill säga inte så att man slänger in så mycket våld och sex som möjligt, eller excellerar i groteskerier, utan att man kanske utelämnar en miljöbeskrivning som nittio procent av världens författare hade haft med, eller vrider en karaktär litegrann åt ett oväntat håll. Amanda Hellberg är en sådan författare, och nu när jag skriver det kommer jag på att förhållningssättet det nog handlar om är att vara fördomsfri. Det finns inga människor som låter bli att tro saker om andra baserat på första intryck, utseende och så vidare, och de allra flesta låter sina första intryck styra även den fortsatta tolkningen av de andras beteende. Men det finns ett fåtal som är villiga att överge sina första åsikter, och det är så jag tänker att Amanda Hellberg förhåller sig till sina karaktärer.

Det gör hennes böcker lätta och öppna att läsa, men lämnar också mycket kvar till läsaren. Så var fallet i hög grad i hennes första, ganska korta, bok Styggelsen. Det var en fruktansvärd historia om en synsk flicka som blir tillfångatagen av fanatiska spiritister och utsätts för svåra umbäranden. Det berättades rakt på sak och levande, men utan så mycket värderingar i språket. Det blev därför något av det läskigaste jag läst, så ohyggligt i sin narrativa enkelhet.

Hellbergs nya bok är mer av en mysrysare. Den klassificeras som skräck men är inte särskilt läskig, däremot atmosfärrik. Den har inte samma nakna råhet som föregångaren och är dessutom längre – den innehåller faktiskt en del klassiska miljöskildringar. Dock med ett upplivande tillägg i form av lukter – man får en helt annan bild av en person som beskrivs som en man i fyrtioårsåldern klädd i jeans och tröja om han också får lukta svett.

Huvudpersonen Maja Grå (som fanns med också i Styggelsen) kommer till Oxford för att studera konst. Precis innan hon reser får hon reda på att hennes sedan länge försvunna mor har hittats mördad, också det i England. Maja är synsk, och snart börjar visioner av hennes mor att blandas med spår som leder till en tragisk händelse i det förflutna som inträffade på det studenthem där Maja bor. De olika händelserna verkar ha med varandra att göra, och Maja tvingas forska i dem istället för att koncentrera sig på nuet och studentlivet.

Här finns mycket klassisk skräckrekvisita, inte minst miljön i Oxford med dimmiga gator och urgamla murgrönetäckta tegelbyggnader. Här finns badkar som svämmar över, rumsnummer som har försvunnit, vildvuxna konstnärstyper som påminner om varulvar. Det är en romantisk skildring som får en att längta till Oxford och till mystik, och den bygger sin dragningskraft på samma grunder som en gång den klassiska gotiken. Men alla mysteriers förklaringar är inte storslagna och övernaturliga, även här visar de sig till del vara prosaiska och småsinta, vilket ju egentligen är så mycket värre.