Jag var tonåring i förorten och har glömt hur jag först kom i kontakt med Lukas Moodysson och hans poesi men jag minns hur drabbad jag blev. Liksom febrig och förälskad. Hur jag skyndade till den lilla bokhandeln där jag tidigare beställt Michael Strunge och nu bad dem ta hem Lukas tredje diktsamling, Evangelium. Hur jag sprättade sidorna med sax, det tog alldeles, alldeles för lång tid. Jag älskade de repetetiva dikterna som var så fulla av nätter, funderingar och kropp. Det var på den tiden då jag skulle bli konstnär.

Då var jag ihop med en annan Lukas, men jag tränade genom att teckna av Moodysson i olika tekniker. Jag har honom fortfarande förevigad i såväl blyerts, akvarell och olja. Med huvudet oftast på sned, den starka blicken under pagen. Mina vänner visste ibland inte vilken Lukas jag pratade om. Och förvåningen när jag för första gången hörde hans röst och insåg att människan pratade skånska. Det var ingenting jag föreställt mig. Mina gamla diktsamlingar är fulla av små urklipp och intervjuer. Smala debatter kring ett hårband han bar (ett tyg från Laura Ashley visade det sig), upprörda tv-kritiker som förfasades över Moodyssons och Per Hagmans golvstirrande och tramsande i tv. Allt gulnat.

Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på reaktionen hos en gammal förälskelse, vi kan kalla honom Peter (som han heter). Jag hade ur Kött kopierat dikten Kärleksdikt I och skickat till honom på Alla hjärtans dag. Pirrig, förväntansfull och nöjd. När Peter ringde upp mig, började citera dikten och undrade vad det var frågan om. Hur den så kallade Peter dog. För mig. Och det är fortfarande så att jag hatar både honom och Alla hjärtans jävla dag. Men Lukas Moodysson har jag blivit förälskad i igen även om pagen sedan länge är borta och jag numera slipper sprätta.