Jag sitter på tåget och läser Kristofer Folkhammars Isak och Billy och jag kan inte låta bli att tänka ”Syns det på mig vad jag läser?” För det jag läser beskrivs bäst med ett citat:

Han sög mjukt under några minuter tills hans tänder kom emot kuksträngen. En helt avgörande störning i den glatta blandningen av kött och saliv. Det ilade i tänderna. Rysningarna löpte från gommen ut i kinderna. Den hårda fliken av oregelbunden kroppslighet fastnade i Isak. Växte, slets sönder och sprack mot hans tänder och öppnades.

Jag vet inte när jag läste en sådan sexscen sist, kanske är jag lite pryd – jo, det är jag nog. Och oerfaren och naiv. Det får mig att tänka på när jag andra dagen på gymnasiet tvingades läsa högt ur någon av Markis de Sades böcker. Efter det har jag aldrig riktigt haft lust att läsa dem. Kanske berodde det på att jag vid det tillfället var iklädd sprejmålad plastsäck och hade ägg i håret. Jag läste visserligen Charlotte Roches Våtmarker förra året, och här finns samma chockerande nakna beskrivningar. Men det finns en viktig skillnad. Där Roches bok mest gör mig äcklad (fast på det där fascinerade sättet) och där hennes beskrivningar av lust bara är känslolös kåthet, så finns det i Isak och Billy en stark kärlek, en kärlek som med sin smärta och ångestframkallning, sin ojämlikhet och sin ljuvlighet äter sig in under huden på både karaktärerna och mig.

Isak är övertygad om att han när som helst kan dö, ett blodkärl kan brista, vad som helst, han är aldrig säker och allting är bara svårt, jobbigt och det gör ont. Han kan inte leva av rädsla för att dö.

Billy är Isaks motsats. Han är glädje, han är kroppen, snyggheten, självförtroendet. Han är livet. Ändå är det han och Isak som är ett par.

Berättelsen byggs upp av avståndet mellan Isak och Billy och frågan om hur länge de kan klara av att leva tillsammans på varsin planet och ändå kunna vara kära. Hur länge ska Billy klara av Isaks ångest, panik och klaustrofobi? Är det han känner inför Isak kärlek, eller bara behov av bekräftelse och en vilja att få ta hand om? Hur länge ska Isak klara av Billys perfektion och provocerande glädje? Hur länge ska han våga lita på att Billy kan älska honom trots att Isak befinner sig på helt motsatta sidan av lyckad-skalan?

Kristofer Folkhammar skildrar en nästan idylliknande tillvaro – en känsla av att ta omhand och bli omhändertagen, av att bli älskad och att älska, av att vara vi mot världen, men här finns hela tiden något underliggande skört och skrämmande. När som helst kan idyllen spricka och jag kommer på mig själv med att sitta alldeles spänd i väntan på att det ska hända.

Det poetiska språket skulle kunna vara överdrivet, få en kärleksbeskrivning att bli kliché och sliskig. Men jag tycker att det funkar. Det är vackert. Det lämnar lagom mycket till läsaren och det gör bokens värld till en värld som är alldeles egen, mycket intim och skrämmande nära livet och döden.

Billy och Isak är en bok om bögar. Knappast den första bok som skildrar homosexuell kärlek, men ändå. Det som gör mig glad när jag läser boken är att sexualiteten inte ifrågasätts. Det är inga klyschiga identitetsproblem kring den – dessa problem har Isak och Billy så gott om ändå. Men som oskuldsfull och lite dum novis i homovärlden måste jag ändå fråga: hur kan Isak veta att polisen som han anonymt suger av är bög? Det är antagligen en oerhört korkad fråga, och jag ångrar den redan medan jag skriver den. Men jag undrar.

Ibland blir de här sexscenerna, Billys eskapader, lite för mycket kanske. Å andra sidan vägs de upp av, och väger upp för, scenerna med Isaks depression. Det här är en bok om två ytterligheter. Två ytterligheter som älskar varandra, som behöver varandra, men som ändå inte kan leva tillsammans.

Jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om boken. Ena uppslaget får mig att bli svimfärdig av glädje, andra känns på gränsen till klyschigt. Men de svimfärdiga sidorna överväger. Den väl avvägda blandningen mellan humor och depressivitet, mellan livsglädje och destruktivitet, mellan avstånd och intimitet, gör att jag inte kan låta bli att fascineras av något som enkelt och självklart som en vanlig historia om livet och kärleken.