I arbetarområdet Årvoll i Oslo bor den tioårige pojken Finn med sin deltidsarbetande mor som både är frånskild och änka. Eftersom det är tidigt sextiotal är det en smula udda. Även om hon kämpar på i skoaffären för att få allt att gå ihop, och Finn är klassens bästa elev, så räcker liksom inte det. En bra mor ska nämligen fortfarande vara en hemmafru. Men saker och ting är på väg att ändras, för familjen såväl som för samhället i stort. För detta är, som författaren beskriver, årtiondet då män blev pojkar och hemmafruar kvinnor.

Roy Jacobsen är tillbaka med en roman om uppväxt och klass och även om det inte är samma episka berättelse som Segerherrarna så är Underbarn en fin beskrivning av ett Norge i gränslandet mellan det fattiga förgångna och det nya moderna. Att Jacobsen själv är uppväxt i ett arbetarområde och tidsmässigt synkroniserar perfekt med huvudpersonen Finn är knappast någon slump, även om de självbiografiska delarna är mer en allmän beskrivning av tidens anda. Men samtidigt är just skildringen av tidens anda en av romanens främsta styrkor.

För det Jacobsen visar upp är inte studentrevolternas och den politiska radikaliseringens sextiotal (vilket vi som inte var med på kårhusockupationen är så trötta på att höra om) utan det betongsocialdemokratiska sextiotalet. Det är den tid då det plötsligt går att dekorera sin lägenhet med egna tapeter eller skaffa sig en tv-apparat.

Handlingen kretsar kring den lilla familjen med Finn och hans mor som när de annonserat efter en inneboende, plötsligt får två nya medlemmar. För utöver den lätt arrogante och allvetande före detta sjömannen Kristian kommer även Finns hittills okända sexåriga halvsyster Linda till familjen. Hon är dotter till den kvinna som pappan lämnade mamman för och som förutom att ha lagt beslag på änkepensionen även har ett drogmissbruk vilket gör att hon inte kan ta hand om sin dotter. Men Linda blir trots sina egenheter och sin härkomst direkt en medlem i familjen och det planeras för att göra hennes närvaro permanent genom adoption.

Tio minuter senare. Morsan sitter i den nya soffan med en kopp Liptons te och jag i fåtöljen med en flaska läsk, fast det är mitt i veckan. Vi mår bättre nu än vi gjort på tio minuter. Vi är på samma våglängd. En ny våglängd, för jag är fortfarande en annan, bara lite mer van vid det, det har med morsans plötsliga förtrolighet att göra, för hon är också en annan, vi är två främlingar som sitter här och pratar förnuftigt om hur vi ska ta emot ytterligare en främling, en flicka på sex som heter Linda och är dotter till en kranförare som också råkar vara min pappa.

Som berättare ger Finn läsaren en historia som har en ytlig munterhet men där sveken och hemligheterna trots allt är många och dyker upp där man minst anar dem. Det är allt från en mycket träffsäker bild av släktens julfirande där nedtryckta konflikter lockas fram av ett vidlyftigt alkoholbruk till mammans plötsliga försvinnande under en idyllisk sommarsemester på en ö i Oslobukten. Här finns också våld och mobbing och en skola vars rektor väljer att se det som passar in i hans världsuppfattning snarare än vad som egentligen sker. Kasten är tvära och alla trådar följs inte upp, vilket faktiskt är utmärkt genom att det närmast förstärker berättarjaget. Vilket utöver den tioårige Finn även utgörs av en vuxen, tillbakareflekterande Finn. För trots barnets uppmärksamhet undanhålls ändå så mycket av de vuxna.

Som roman betraktat blir dock helheten en smula splittrad, där vissa delar blir ingående passerar andra alltför snabbt. Även uppbyggnaden av språket med långa, långa meningar fyllda med kommatecken utgör lite av en broms för att komma in i ett bra läsflyt. Men sammantaget är det ganska ovidkommande, när man balanserar det mot Jacobsens sinne för tidtypiska detaljer, hans förmåga att gestalta ett barn i en besynnerlig vuxenvärld och inte minst hur han porträtterar förhållandet mellan ett barn och en förälder.