Du inbillar dig att du ser allt, du med dina ynkliga ögon? Ser du vinden, du som är så klyftig?
Du kan inte ens titta på ett träd och se något annat än ett träd.
Du tror, du, att ett träd är något som är planterat i jorden rakt upp och ned och med löv, och att det bara står där. Stackare, om det bara vore så, då vore det enkelt.

De bästa skräckberättelserna är alltid de som rycker undan mattan för oss, som serverar oss en trevlig harmonisk vardag och plötsligt pekar på sprickorna i grunden, dödskallegrinen bakom leendena, hur lätt det är att tappa balansen när jorden snurrar. John Ajvide Lindqvist gick från en halvlyckad ståuppare till en av Sveriges populäraste författare när han insåg det.

Nu är detta förstås inte en tjock roman om medelklassångest i en Stockholmsförort. Kullen i fråga ligger i Provence, det är 1920-tal, och det är bara ett dussin personer som bor utspridda på den. Det var mer en gång, men pest och kolera och… ja, nu sitter de där och har det rätt bra, odlar äpplen och gör sin egen sprit som de dricker på sina verandor. Det är pastoralt, idylliskt, jordnära… och sen bryter helvetet lös.

Grejen med ”jordnära” är ju ändå att vi gärna ser oss som nära jorden, men på något vis ändå skilda från den. Jorden är stor, mäktig, levande, och på något vis ändå bara något som finns till för vår skull och inte reagerar på oss annat än i detaljer. Vi kan odla, vi kan skita ner, men det är bara fläckar på ytan. (2011 brukar politikers argument för att vi omöjligtvis kan vara ansvariga för global uppvärmning bygga på liknande tankar.) Men när gamle gubben Janet i den lilla provensalska byn faller omkull halvt förlamad och börjar tala i ordalag som är både moderna och uråldriga spricker den där pakten. Plötsligt försvinner vattnet. Sjukdomarna kommer. Kullarna svartnar mot natthimlen. Det mullrar i marken. Djuren, träden, och någonstans därute i skogen Pan själv, getaguden som bjuder till dans… om nu naturen är levande, om vi i egenskap av härskare och meningsskapande varelser försett den med personlighet, vad händer när den själv inser det och finner oss skyldiga? Vad gör våra egna kroppar med oönskade virus? Här ska nysas, här ska febras. Här ska rusas runt i panik (jodå, det är från guden ordet kommer) medan himlen faller över våra huvuden.

Nej, detta är ingen modern skräckroman eller ekothriller, men det är en bok som ändå känns väldigt angelägen. Giono (med fantastisk hjälp av Jan Stolpe) skriver sparsmakat men precist som en impressionist, med ett språk som inte olikt en Torgny Lindgren väver ihop både det enkla, folkliga berättandet, de stora myterna (och varför vi berättar dem) och de stora tidsfrågorna. Det finns, naturligtvis, flera ytterligare lager i detta – inte för inte kom Camus ur samma tid som Giono, till exempel. Men också att han skrev detta 1929, som övertygad pacifist; människan har ju också en natur som vi måste lära oss att kontrollera utan att för den skull göra våld på den om den inte ska förtära sig själv. Hur det gick med den saken tio år senare vet vi ju.

Det är tur att det är 80 år senare och att vi vet bättre nu. Och det där knakandet utanför fönstret är bara isen som smälter.