Det är svårt att få kontakt med andra människor. Den där förödande blygheten sätter inte sällan käppar i hjulet. Då är det fint att få komma på en privat, guidad tur, utan att man själv behöver yppa ett enda ord.

Irans dubbla ansikte är som en enda lång reseskildring av Iran, en personlig betraktelse över det land författaren, Hooman Majd, ser som sitt, späckad med fakta och försök att förklara. Till en början är det lite svårt att hänga med, det är lätt att känna sig som en oerfaren turist på en gata mitt i Tehrans kaotiska trafik, överväldigad av allt stoff och alla namn. Ett tag tänker jag att jag aldrig kommer få svar på frågan författaren ställer, om vad som är Iran. Säkert finns svaret där, bara det att jag inte har verktyg nog att dechiffrera textmassan. Utan rätt guidning är det svårt att fullt ut förstå den kultur som inte är ens egen.

Men jag lämnas inte åt mitt öde. Hooman Majd sluter upp vid min sida och tar mig med på en personlig betraktelse och en resa genom tid och rum i sitt Iran. Han pekar ut genom bilfönstret, visar på fenomen och företeelser. Och det behövs. För att förstå ett land som är så fundamentalt olikt ens eget behövs det hjälp för att se såväl skillnader som likheter.

För utan hjälp är det lätt att enbart se till skillnader och helt undgå att lägga märke till det som faktiskt förenar. Det i grunden farliga att göra så, att avfärda något som annorlunda och totalt motsatt en själv bara för att det framstår så till en början, skapar klyftor och motsättningar.

Och det är tack vare denna förmåga att visa på likheter som jag ändå uppskattar Hooman Majds bok så mycket som jag gör. Visserligen är hans insyn i maktsfären fascinerande och visserligen är det intressant att se hur den sekulariserade, priviligierade klassen i Iran lever, men det är framför allt intressant att se hur vanliga människor har det och hur likt deras liv och drömmar i mångt om mycket är mitt eget. Den största skillnaden är att jag lever i en demokrati, de i en totalitär regim.

Dock är det farligt att hamna så nära en person som man gör i Irans dubbla ansikte. Som relativt oinsatt i Irans politik och samhälle ger jag tolkningsföreträde åt författaren och hamnar helt i hans knä. Ganska ofta känner jag att jag vill ha hans tolkningar vetenskapligt underbyggda. Samtidigt är jag väl medveten om att detta inte är en sådan skrift och att ett mer vetenskapligt anspråk knappast skulle vara önskvärt, utan att det snarare hade skalat bort de personliga historierna och kvantifierat människornas erfarenheter. Och det är ju trots allt dem som är bokens behållning.