Den spanska poeten Clara Janés (du som kan spanska eller holländska, se och hör henne här) som skrivit fler än tjugo diktsamlingar, anser själv att Skogens hemligheter (Los secretos del bosque) från 2002 är en av hennes mer betydelsefulla. Detta skriver hennes svenska översättare Ingrid Wickström i ett förord till diktsamlingen. Märkligt nog tycks detta vara det första och enda i bokform av Clara Janés som översatts till svenska.

För att riktigt förstå Clara Janés diktsamling Skogens hemligheter, måste man fördjupa sig något eller mycket i alkemin och dess symbolik. Alkemi är ett högst fascinerande ämne, denna uråldriga kemi, som långt ifrån bara handlar om olika försök att framställa guld. Så mycket intressantare är alkemin inom mysticismen (västerländsk och österländsk) vilken där handlar om strävan att transformera sitt inre symboliska och filosofiska liv till ett högre medvetande, till ett förfinat andligt tillstånd, rent och ädelt. Detta kan mycket förenklat liknas vid en kemisk process, där man bränner bort dåliga egenskaper och förädlar de bättre.

Det finns mängder av symboler inom alkemin och dessa använder sig Janés av i sin diktsamling. Wickström berättar vidare i sitt förord att diktsamlingen handlar om denna alkemiska reningsprocess i livets tredje skede. Inom hinduismen äger denna rum genom en färd genom skogen, där man gör sig av med alla sina materiella laster. Man blir då utsatt för den sista frestelsen, vilken man måste motstå. Det är bra att Wickström förklarar och ger exempel, men för någon, som liksom jag vet mycket lite om alkemi, är förordet alltför knapphändigt. Men det är ju fritt fram att fördjupa sig i detta. Flera av dikternas titlar syftar på olika processer i reningen (av metaller) eller av själen. Till exempel finns det titlar som ”Albedo” (vithet, rening, det kvinnliga, månen), ”Sol invisibilis” (den osynliga solen, som syftar på det rena filosofiska guldet) ”Poimandres” (mannaherden, som symboliserar den perfekta naturen) ”Solutio” (lösning), ”Fermentatio” (jäsning) ”Separatio” (särskiljande), ”Coniunctio” (förening), ”Sublimatio” (avdunstning), ”Nigredo” (var det första steget mot ”de vises sten”, urmaterialet) och ”Mercurius” (kvicksilver, vilket var en viktig alkemisk substans).

Om man inte tar sig tid att födjupa sig i all symbolik, förlorar man naturligvis viktiga dimensioner i dikterna. Samtidigt tycker jag att de kan läsas för sin skönhets skull och för att allt utspelar sig i en tidlöshet, i en skog, i en natur fylld med djur, laddade med symbolik. Det känns som att det är befriande långt till stora städer.

Ur ”Nigredo”:

Jag såg ett skimmer i gräset.
En fågels röst
drev in kvällssolen i mitt bröst.
Från det blå
sänkte sig musik
och jag fångades i dess nät.
Tiden stillnade.

Och ur ”Fermentatio” (jäsning):

Sovande gled en vildgås nedför floden,
och under lövverket sträckte rådjuren ut sig,
de tysta bladen förblev orörliga.
Under ett lager av aska
glödde mitt hjärta.
Vid askan höll lodjuret vakt.

Ur ”Mercurius”:

Vägskäl som vilseför
utspridd mylla
där ett träd ligger och
murknar i fukten.
Vem leder hästens steg
längs glömda marker?
Du väntar ingenting,
du väntar ingenting,
ingenting.

Diktsamlingen avslutas med ”Vita nuova” (det nya livet):

Markerna täckta av dagg
och trädet
i en dans
som förvandlar.
Jag fylls av något mer
än frid.
Vi stiger
i tyngdlöshet
mot försvinnandet
glädjen virvlar
i luftens vågor.
Det är inte glömska,
det är inte glömska
detta avsked:
Ett hål öppnar sig
och den som skyndar dit
tränger likt en fågel igenom
till skapelsens källa
medan kärlekens alla ansikten
möts i de inre speglarna
och horisontens tunna linje
säger: inte ens form
eller flykt det finns
på den andra sidan
ej heller skugga
ljus
eller materia.