Omslaget till Lift är utan tvekan bland de snyggaste omslag jag har sett. När jag träffade Hanna Wikman på bokmässan i september berättade hon att det var hon som hade gjort det. Om min roman som ligger och skrotar hemma på datorn någonsin blir publicerad vill jag att Hanna Wikman gör omslaget till den. På baksidan till Lift berättas det om en roman full av resor och viljan att röra sig och färdas, om att hitta andra vägar, nya vägar, omvägar.

Lift är en bok full av asfalt och vägdamm, munspel och magi. En bok med rötterna i jorden och vinden i håret. Om människorna som färdas på vägarna, och om vad som färdas genom dem.

Hos mig växer förhoppningarna om den där resan, om den där världen. Att få känna livet och önskningarna, det som betyder något. Rörelsen mot något som kanske inte existerar men det som pirrar under huden. Jag har förväntningar trots att det är en debutroman och jag inte vet något om den.

Någonting i Lift tar mig tillbaka till tiden då jag läste på skrivarlinjen i Skurup eftersom den påminner mycket om de förhoppningar som vi hade om text och skrivande när vi gick där. Om text som förändring, om att kunna befästa något med det vi skrev, att vi kunde förändra värderingar. Den utopiska ambitionen hittar jag i Lift, som mer är en önskan om ett könsneutralt samhälle än en berättelse om att färdas.

Visserligen ger sig Jonni ut på en resa, hon liftar, möter människor som vill henne ont och människor som vill henne gott och hon träffar Liv.

Så kräks jag över min ryggsäck och sovsäck. Kräks över livräddarens skor. Kräks över gulnat gräs och gråsuggor. Kräks ostmacka och kaffe ur både näsan och munnen.
Lägger ned kinden mot jorden. Grus och kallt och sedan blundar jag och kniper ihop och ligger där jag är.
Hon säger ingenting. Bilar kör förbi oss. Ett mycket litet djur rör sig under min kind. Tårar rinner ut och byxorna blötnar av gräset.
Hennes armar kommer in under mig. Först upp på höften baxar hon mig, sedan upp och upp tills jag sitter på hennes rygg. Jag öppnar inte ögonen. Låtsas inte om.
Hon bär mig bort från bilvägar in i natten där svarta fåglar frasar i diffusa barrträd och svaga knän skaver mot hennes enträgna armar som tar med mig till hennes ställe vid vattnet.

Jonni förlorar något som hon försöker vinna igen när hon återvänder till Sverige och flickvännen som nu lever ett annat liv. Från de norrländska djupa skogarna härstammar Lucindasläktet, de lever med och av naturen, omvänder onda människor till goda människor, lever i evigheter, åldras långsamt, alla älskar med alla och ingen äger något. Det är ett liv utanför det samhälle som jag lever och känner igen mig i. Det är en verklighetsuppfattning som jag önskade var verklig, en dröm om en bättre värld. En värld där skillnaden mellan kvinnor och män inte finns, där man får vara en dansande fjäril, där barn inte behöver könsbestämmas som flicka eller pojke.

Jag önskar att vår värld kunde få se ut så. Men det gör den inte. Därför har jag bitvis svårt att tro på Lift. Jag slås ur berättelsen, förlorar flytet, tänker för mycket och blir bara matt. För att det är för bra för att vara sant eller för internt, jag känner mig inte riktigt inbjuden i den sektlika gemenskapen, tror mig identifiera mig för mycket med mitt kön och med min tid. För att det känns som att Hanna Wikman har letat rätt på varenda norm och gått tvärtemot den.

Det är en utopi och den är så vacker, men utopier blir sällan verklighet och jag har svårt att låta Lift vara bara en saga för det känns som att den gör anspråk på så mycket mer. Jag tror inte att vår verklighet kommer att bli som den i Lift, det är en sorg och jag vill nog inte bli påmind om hur den skulle kunna vara. Det är väl ingen rationell vilja att blunda för den och därför är jag ändå glad över att Hanna Wikman väljer att berätta.

Trots att Lift är en roman med alldeles för stora visioner och alldeles för många sidospår är den skriven med ett språk att ryckas med i och att fascineras av. Hanna Wikmans språk blir också min största behållning av boken, det känns så där nytt och modigt och skimrande som debutanters språk ska kännas.

Hennes mun är så bred och blöt och hennes tunga passar perfekt i hennes smak som är unik för just hennes mun och hennes läppar biter mina på ett vis som dessa läppar har gjort sedan vår allra första kyss och hennes lockar döljer mig för världen men hennes bröst är större än vanligt i min hand och magen lika len. Hennes händer är kalla på min rygg och kinderna flammande rosa.

Så där så att jag vill höra mer av Hanna Wikman.