Om man ska lista några tidstypiska svenska sjuttiotalsföreteelser, bör man bland progg, mah-jong-kläder, bokstavsvänster och gröna vågen även ta med grupp åtta. För få företeelser andas så mycket sjuttiotal som just denna pionjärgrupp med sina ”kvinnor kan”-sjungade demonstrationståg och den tidstypiska blandningen av feminism och socialism. Förgrundspersonen Ebba Witt-Brattström har tagit en ordentlig djupdykning i sina arkiv och skrivit sin egen historia om rörelsen.

Men lika mycket som en berättelse om grupp åtta blir det en personlig resa genom författarens sjuttiotal. För precis som grupp åtta i stort tar även hennes engagemang inom den slut i den brytpunkt där det solidariska sjuttiotalet blir det individualistiska åttiotalet. Att hon är en av centralpersonerna inom organisationen går knappast att ifrågasätta och som läsare får man därför följa med i rörelsens inre cirklar, även om det ska tilläggas att organisationen var väldigt decentraliserad och saknade formella hiererkier.

Witt-Brattström går med i grupp åtta redan som tonåring, 1972 och ägnar de påföljande tio åren åt väldigt mycket och väldigt hårt arbete. Det är möten, arbete som utgivare för den egna tidningen Kvinnobulletinen, planeringar av demonstrationer och inte minst engagemang i konkreta politiska frågor. Och så avlönat arbete eller studier vid sidan om. Jag är osäker om begreppet arbetsnarkoman användes i de proggiga sjuttiotalsmiljöerna men det är utan tvekan den diagnos hon skulle ha fått idag.

Som läsare slås man av flera saker: Först och främst att grupp åtta, som sprungen ur en allmän anti-imperialistisk och närmast revolutionär miljö både är väldigt radikal men också driver igenom en hel del konkreta politiska frågor som knappast kan ses som radikala. Deras krav på dagisplatser åt alla är ju idag ingenting mindre än en ren självklarhet. Därför är det ganska upplyftande att för en gång skull få läsa om sjuttiotalsradikaler som faktiskt gjorde en verklig skillnad.

Det andra är det kompakta allvaret i kampen. Visst påpekar Witt-Brattström hela tiden hur roligt det var och påvisar även en hel del grupp åtta-humor. Möjligen beror det på mig, men särskilt lustigt tycker jag nog aldrig riktigt att det blir (virkmönster till pungvärmare som ska fungerar som ett preventilmedel genom att minska spermaproduktionen är humor, men instruktionen om hur egna mensskydd kan tillverkas av natursvamp och äppelvinäger är, tror jag, allvar). Allvaret tar sig även uttryck i de utförliga och korrekta protokollen som skrevs ut vid varje möte. Ett fenomen som för oss födda på sjuttiotalet (och senare) endast upplevts i undervisningssyfte på mellanstadiets formaliserade klassmöten.

Men det som också slår mig är hur mycket boken påminner om klassisk rockmemorabilia. Utöver texten är den nämligen fulladdad med privatbilder, tidigare nämnda protokoll, medlemskort, flyers, tidningsurklipp m.m. Att jag skulle se en koppling mellan Witt-Brattströms grupp åtta-bok och Marc Canters Reckless Road: Guns ‘n’ Roses and the making of Appetite for Destruction, som jag läste någon månad innan, kommer som en fullständig överraskning! Men styrkan med Å alla kära systrar! är också att den bör betraktas som memorabilia. För texten som sådan är verkligen författarens egen historia och även om hon ger utrymme för fem längre intervjuer så sker alla dessa med hennes nära vänner och de bekräftar i mångt och mycket hennes bild av hur det gick till. Att denna tidsera var fylld av politiska konflikter och att splittringar inte sällan skedde inom organisationerna gör att man som läsare bör akta sig för att betrakta boken som ett historiskt verk om grupp åtta, det skall dock tilläggas att det inte heller finns någon sådan uttalad ambition med boken. Någon reflektion eller analys av kvinnokampen utifrån en mer modern genusvetenskaplig terminologi får man som läsare heller inte ta del av. Författarens åsikter verkar snarare ligga fast förankrade med ett bäst före datum från 1982 där det internationella systerskapet fortfarande är den rådande parollen.

Eftersom jag helt saknar ett nostalgiskt förhållande till grupp åtta och sjuttiotalets kvinnokamp är ju inte denna bok skriven för mig. Men för den som har ett sånt förhållande, självupplevt eller ej, så är Å alla kära systrar! en guldgruva. För att förstå så mycket som att detta är bra nostalgi, det kan även jag göra.