Det börjar med stormen Gudrun för några år sedan, med den svenska skogen som plötsligt ligger som ett gigantiskt parti plockepinn i stora delar av södra Sverige.

Eller är det ens skog? Ja, säger några; den svenska skogen lever och frodas. Nej, säger andra; det där är inte skog, det är plantager. Enorma områden med ett enda trädslag i en och samma ålder. Och blåser det på dem, ja, då ramlar de lätt omkull allesammans.

För att ta reda på hur det egentligen ligger till med den svenska skogen gör frilansjournalisten Eva-Lotta Hultén en omfattande reportageresa där hon samlar inte bara åsikter om vad skogen är till för, utan också delar av livsöden, historia, förhållningssätt till och föreställningar om skogen.

Hultén träffar de som lever av skogen, men också i skogen, hon möter forskare, skogsägare, olika former av skogsarbetare och miljöaktivister, liksom jägare, orienterare, skogsbor och konstnärer. Hennes sätt att skriva låter många komma tills tals, men förmår också balansera med egna tankar och erfarenheter.

I mina öron låter det som att den statliga ambitionen är att anpassa verkligheten efter industrin i stället för tvärtom. Det ska planteras gran för att det är vad industrin vill ha i dagsläget och då spelar det ingen roll att skogen troligen kommer blåsa ner igen, när nästa stora orkan drar in över Sverige. Träden ska dessutom växa i runt hundra år innan de är mogna för slutavverkning – kommer verkligen svensk industri fortfarande att se likadan ut då som nu? Troligen inte.

Med billig produktion i framför allt Sydamerika, där träden växer betydligt snabbare, kan svensk industri inte konkurrera, menar Hultén. Däremot med kvalitet, och genom att kontrollera större delar av den mer lönsamma förädlingsprocessen. Vi måste tänka nytt kring skogen – på många sätt – det är vad som går som en röd tråd genom Skogen vi ärvde.

Att tänka nytt är nu inte alltid så enkelt. Det kan vara smärtsamt. Hultén möter både ilska, frustration och sorg hos de människor hon pratar med och som har vilt skilda intressen i skogen. Naturreservat, fnyser en skogsägare som konfronterats med miljöaktivister, det är som att lägga en död hand över skogen. Den måste ju skötas.

Det är kanske där spärrarna sitter. I människans övertygelse om att naturen inte klarar sig utan oss, att där måste hållas ordning, hållas efter och kontrolleras. Att det inte skulle vara vi som behöver skogen, utan lika mycket skogen som behöver oss.

Eller handlar det bara om krassa vinstintressen? Enligt svensk lag ska miljömålen, bevarandet av den biologiska mångfalden, vara jämställda med produktionsmålen. Men när exportvärden på 90 miljarder kronor står på ena sidan och mer abstrakta intressen som ekologiskt hållbara skogar för framtida generationer på den andra, är det, som Hultén lakoniskt konstaterar, inte svårt att se vilken vågskål som tenderar att väga över – inte minst som ansvaret landar tungt på enskilda skogsägare. Här visar forskarna på elementära frågor kring äganderätt och nyttjanderätt av grundläggande naturresurser och bara konstaterar att den debatten i Sverige idag allt annat än lever och frodas.

Förhoppningsvis kan böcker som Skogen vi ärvde göra skillnad. Hultén sammanfattar på ett enkelt och lättillgängligt sätt såväl forskning som livserfarenheter. Många möten är också hoppfulla och otroligt spännande. Här finns människor som bedriver skogsbruk både ekologiskt och ekonomiskt hållbart och här finns en rad intressanta lösningar för den som är beredd att tänka lite mindre fyrkantigt.

Vad sägs till exempel om att skörda skog med luftballong och slippa bygga så mycket vägar i skogen (i Sverige utgör skogsvägarna hälften av vägnätet)? Att det skulle kunna vara ekonomiskt lönsamt att slippa deppiga kalhyggen och maskinskadad mark? Att kvalitetsvirke och natur som är dräglig för människor och djur att vistas i kan gå att förena?

Ett annat skogsbruk är möjligt. Skogen vi ärvde ger en fin introduktion till det.