Redan genom att ställa prostitution och surrogatmödraskap bredvid varandra har Kajsa Ekis Ekman sannolikt provocerat en hel del. Ändå är det ju de gamla kvinnliga urbilderna, horan och madonnan – sex till salu respektive den obefläckade födelsen – också den till salu.

I Varat och varan undersöker frilansskribenten Ekis Ekman de människobilder som lurar bakom debatten i dessa två brännande ämnen. Hon läser Susanne Dodillet och Petra Östergren likaväl som förslag från Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund, artiklar i Veckorevyn och torsktips på nätet. Det här kan mycket väl vara höstens mest intressanta debattbok.

De senaste åren har båda fenomenen, prostitution och surrogatmödraskap, hyllats av diverse postmoderna, postfeministiska och nyliberala krafter. Att ”sälja sex” eller ”hyra ut sin livmoder” framställs romantiserat som att ta makten över den egna kroppen, som en välförtjänt känga i rumpan på den traditionella kvinnorollen eller kärnfamiljsnormen.

De föreställningarna plockar Ekis Ekman ned i sina beståndsdelar, och idealen hon hittar är ofta allt annat än progressiva. Att det är mamma, pappa och genetisk avkomma som krävs för att bli en lycklig familj är närmast en dogm i surrogatmödraindustrin. Om det nu krävs en tredje part för att få till det där barnet – ja, då ska hon gärna hållas helt utan rättigheter i en annan världsdel. Allt för att inte störa familjelyckan.

Att prostitutionen följer uråldriga makt- och könsstrukturer är knappast heller något nytt. Nästintill alla prostituerade är kvinnor, ännu större del av ”kunderna” är män – och sex fortsätter att framställas som något kvinnor besitter och män vill åt, till nästan vilket pris som helst. Pengar och våld. Vad är det egentligen som är så radikalt med det?

Den nyliberala retoriken bygger på den urgamla uppdelningen i kropp och själ, där det ena skulle vara mer äkta, mer ”jag” än det andra. Först då kan man sälja sin kropp, först då blir den ”varan”, skild från ”varat”. För prostituerade är det ett sätt att överleva, att säga ”jag säljer bara min kropp, mig kan de inte nå”. Som att vi inte lika mycket är också våra kroppar.

En annan beståndsdel är nyliberalismens tabu framför andra, att människor skulle begränsas av några som helst sociala och ekonomiska strukturer. Prostitutionsförespråkare beskyller ofta och gärna sina motståndare för att ur ett hycklande ovanifrånperspektiv vilja ta ifrån de prostituerade rätten att välja och handla fritt. Att vilja göra dem till passiva offer.

I den gängse retoriken, visar Ekis Ekman, har offer nämligen blivit ett karaktärsdrag. Ett offer är inte bara någon som faktiskt utsätts för något – det är en svag människa och motsatsen till ”subjekt”, nyliberalismens autonoma, osårbara människa. Förövare blir feminister och politiker som ”vill göra sexarbetare till offer” och de verkliga förövarna glider undan. De ifrågasätts sällan alls.

Så kan det som föregår i prostitutionen abstraheras till det kliniska ”sexarbete”, till aktiva subjekt som frivilligt ”säljer sex”. Som om sex – liksom graviditeter i bokens andra del – är en vara, vilken som helst. Ekis Ekman iakttar den här varufieringen i mängder av rapporter där ”sex” utan problem skulle kunnas byta ut mot vilket substantiv som helst:

visste man inte att det var människor inblandade skulle vi kunna tro att detta ”sex” är något som tillverkades i fabrik. Faktum är att talet om att ”sälja sex” får en att tänka på något man faktiskt kan gå och bära på, lämna över eller ställa i ett hörn om mottagaren inte är hemma. ”Här, fem kilo sex, varsågod, jag skickar faktura.”

Prostitutionsförespråkarna menar förstås att en legalisering skulle leda till att de prostituerade slipper skambeläggas och istället kan bevaka sina intressen i bland annat fackföreningar. Mycket konkret går Ekis Ekman igenom dessa påstådda fackföreningar – och hittar ytterst få prostituerade i dem. Istället visar sig ”fackföreningarna” bestå av marknadsliberala lobbyister, av hallickar och bordellägare. Ingen av föreningarna har någonsin drivit några typiska fack- eller arbetsmiljöfrågor, inga krav på högre ”löner” eller säkrare arbetsmiljö. Den enda fråga de driver är den om legalisering.

Och det där med skambeläggningen då? Nja. Var finns de respekterade yrkeshororna egentligen, annat än möjligen i populärkulturen? För torskarna verkar det däremot fungera fint. Betydligt fler går ju till prostituerade om det är lagligt och därmed socialt accepterat. Prostitutionen ökar ordentligt där den legaliseras. Och med efterfrågan ökar också trafficking, människohandel och direkt tvångsprostitution. Oavsett legalisering eller inte, är dödligheten bland prostituerade 40 gånger högre än bland andra kvinnor. Risken att bli mördad är 18 gånger större. En stor majoritet prostituerade utsätts för våld och våldtäkter. Lika många visar symptom på posttraumatisk stress och nio av tio skulle vilja sluta.

Utsatta, om än på ett annat sätt, är också kvinnorna i surrogatmödraindustrin. Också där vill förespråkarna gärna lyfta fram starka kvinnor som frivilligt upplåter sin kropp för en stund. I verkligheten är mönstren av underordning hjärtskärande. Surrogatmödralandet framför andra är Indien. Där finns nämligen ingen lagstiftning som lägger sig i, och här kan västerländska par, som av en eller annan anledning inte kan eller vill föda barn själva, få sin biologiska avkomma framodlad i en fattig indisk bondkvinnas livmoder.

Kvinnorna, som inte sällan valt mellan att sälja ett organ eller bli surrogatmödrar, genomgår en påfrestande hormonbehandling och bevakas noga. Naturligtvis får de inte ha sex, ta någon form av droger eller utsätta sig för andra risker medan deras kropp står till förfogande. Skulle de exempelvis få missfall får de ingen ersättning alls och när barnet väl är fött har de förstås ingenting att säga till om.

Alla de här situationerna är komplicerade och Ekis Ekman är ingen neutral part. Det är inte hennes roll. Hon genomskådar och ifrågasätter. Skarpt. Hon avtäcker de ideologiska strukturerna i svårhanterliga debatter och framför allt ställer hon frågorna. Är sex en mänsklig rättighet? Är att få biologiska barn det? För vem? För den som kan betala? Och på vems bekostnad?

Oavsett vad man tycker så finns de här fenomenen där ute. Hur ska vi hantera dem?