Jag brukar säga att jag inte lyssnar på musik, jag blir dessutom väldigt sällan kär, ändå brukar jag säga att jag ska gifta mig med dig när jag blir stor. Jag var 17 år när du släppte din första skiva, jag hade knappt aldrig varit i Göteborg, i alla fall inte så att jag mindes det. Ändå var det så nära, du talade direkt till mig, jag åkte spårvagn med dig, gick igenom Göteborgs dimmiga dagar med dig, dansade på trottoarer, satt på taken, blickade mot gatlyktorna, körde långt bort i bilar, ramlade runt. Och skulle bli precis som du när jag blev stor.

Jag såg dig live första gången den sommaren, det var på Hultsfredsfestivalens stora scen, det var strålande solsken, vi blåste såpbubblor, jag hade en grön t-shirt på mig. Jag tror att jag var lycklig då.

Du blev äldre, jag också, dina låtar förändrades men gick fortfarande rakt in i mig, på samma sätt som dom gjort från början. Du bytte sjömanskostymen på scenen mot andra kläder, men oavsett vad du har tagit på dig har du alltid varit den bäst klädda jag vet. På din senaste skiva fann jag den låt som betytt mest för mig, Jag har varit i alla städer blev på något sätt räddningen i mitt liv. Jag har dansat till dig på varenda hemmafest jag haft och kommer att fortsätta med det för alltid.

Därför såg jag fram emot att läsa din bok, komma dig närmare, känna det som jag ännu inte känt. Du säger att du gjorde den här boken för att dina barn ska veta att deras pappa var något någon gång. Det öppnar upp för en bok om något stort, men ändå ödmjukt, om dig. Inledningsvis lyckas du fånga känslan, viljan, rösten. Där är uppväxten, ungdomsåren, tristessen och drömmen om något stort. Historien om hur du hoppade av Broder Daniel bara två veckor innan de fick skivkontrakt har nog de flesta hört förut, så även jag. Men den tål att läsas igen även om jag saknar den där skärande svärtan och bitterheten i den. Det är som en saga när du berättar om din första singel Känn ingen sorg för mig Göteborg, som att du hittade hem, fann en plats som var din, som att alla tvivel plötsligt försvann.

Sen händer något med boken, som att det var tvunget att få plats med allt på alldeles för få sidor. Du skriver om Brasilien och Natalie, din fru. Du skriver om hur du insåg att du var kär i henne och jag blir avundsjuk, det var ju mig du skulle gifta dig med. Men det kommer ingen fortsättning, ingen kärlek som får utvecklas. Jag har försökt förstå vad det är hon har som inte jag har, men inser att du inte ens har träffat mig. Jag blir avundsjuk, men det händer inget mer, du berättar för lite för att jag ska kunna glädjas med er. Du nämner att ni reste runt i Brasilien när du skrev låtarna till din senaste skiva, trots att du inte hade tänkt göra det. Då nämner du också din äldsta son, Sigge, som plötsligt finns utan att jag som läsare har fått reda på det och jag känner mig lite besviken. Jag kan förstå att du vill skilja på ditt artistliv och ditt familjeliv men som det är nu där din familj bara är med på ett hörn känner jag mig sviken, antingen delar du med dig av det och då vill jag komma nära, annars får du hellre hålla det för dig själv helt och hållet.

Jag läser din bok, bläddrar igenom massor av bilder som jag trodde att jag skulle älska. Jag trodde att jag efteråt skulle vara tvungen att skriva det där brevet och fria till dig eftersom jag helt enkelt inte skulle kunnat låta bli. Men det blir inget pirr i min mage, undersköna bilder på dig, din handstil på kuvert och lappar med låttexter, men inget mer. Jag ville möta dina drömmar och dina tankar, din blick på världen, men jag möter bara papper.

Kanske är det så det är med ungdomskärlekar att när man möter dem i vuxen ålder dör de. När jag läser din bok inser jag att jag inte är kär i dig längre och det är en sorg för mig. Jag tröstar mig med Det är så jag säger det och inser att det inte är mig du sjunger om. Trots det är jag beredd att ge dig chans efter chans, så där som man gör med dem man tycker allra mest om.